Emma Green vill hoppa över gränsen

Emma Green har tagit över tronen som Sveriges bästa höjdhopperska efter Kajsa Bergqvist, men har ännu inte nått de riktigt höga höjderna.
I TT:s helgintervju pratar hon om genombrottet, OS och den mentala spärren.

Green slog igenom med buller och bång när hon 2005 tog VM-brons i Helsingfors. Senare samma år satte hon personligt rekord med 1,97. Det plötsliga genombrottet var både positivt och negativt. Positivt för att bronset möjliggjorde en satsning och sponsorer hon annars inte fått. Men när hösten kom kände hon en stor press.

-Jag kände "nu måste jag bevisa att jag verkligen är så här bra". Då låste det sig, det var inte roligt att hoppa höjd längre. Jag kände mer ångest inför höjdhoppspassen än "vad roligt det ska bli", säger Green.

Du tog en paus från höjden?
-Nej, inte riktigt. Jag hoppade hela sommaren och försökte hitta en känsla som jag inte riktigt hittade. Sedan sprang jag lite vid sidan av för att se om jag kunde platsa i stafettlaget på EM. Jag kunde springa bara för att det var kul, eftersom ingen trodde att jag skulle kunna springa så där snabbt. Jag är glad för nu vet jag att jag har fler möjligheter om jag inte skulle vilja fortsätta med höjden.

Kan du tänka dig att byta gren?
-Chansen finns att jag satsar på någon annan gren i slutet av min karriär. Men motivationen för att träna måste finnas där... Som det känns nu är det höjden som jag vill lägga all min energi på.

Jämfört med när du tog 1,97 - i hur bra form känner du dig?
-Jag känner mig säkrare på min hoppning, jag har gått framåt styrkemässigt och jag har en bättre känsla i ansatsen. Jag känner mig faktiskt väldigt bra men sedan sitter det i huvudet när det blir högre höjder. Jag försöker hela tiden tänka "det här klarar jag, det är bara att göra som innan" men så är det ändå någonting som säger "nu är det högt". Jag kan bara fortsätta hoppa och till slut kommer jag att ta höjden och då övervinner jag den där spärren.

Hur länge orkar du fortsätta om du aldrig når de riktigt höga hoppen?
-Så länge jag känner att jag har en utvecklingspotential vill jag fortsätta - att sluta känns väldigt långt borta. Jag är 23 år nu så jag känner att jag har många år på mig men går det tio år till så sätter ju åldern begränsningar också.

Hur högt vill du ha hoppat inför OS för att det ska kännas riktigt bra?
-Jag hoppas jag kan hoppa på personliga rekordet, att jag kan få någon eller några tävlingar upp mot två meter. Redan nu känner jag att jag har stabiliteten och kapaciteten att hoppa högre på OS, att prestera riktigt bra.

Vad har du för förväntningar inför Peking?
-Det är mitt första OS så att få uppleva atmosfären och att det inte bara är friidrottare utan att se hur andra laddar upp inför sin stora tävling, och all historia som är kring OS - det ska bli jättespännande.

-Jag vill försöka göra den bästa tävlingen för säsongen och förhoppningsvis i karriären, att få ut det jag känner att jag har inom mig: de där perfekta hoppen.

Blanka Vlasic vinner varje tävling hon ställer upp i, är det inspirerande eller känns det ouppnåeligt?
-Jag tycker att det är inspirerande att se hur hon har utvecklats. Hon har ju inte alltid varit på den här nivån och om hon klarar av det så varför ska inte jag klara att bli bättre. Just nu är hon outstanding och grymt imponerande men det känns inte jobbigt.

Vad betyder det för dig att Kajsa Bergqvist slutat?
-Hon har alltid varit Sveriges bästa höjdhopperska och den som haft all fokus på sig och det känns annorlunda att det nu är jag som är Sveriges bästa, men fokus för mig har alltid varit vad jag presterar och hur jag ska kunna utveckla mig själv och bli en bättre höjdhoppare.

TT

• Tweet