LULEÅ OCH KATRINEHOLM Den blå tröjan. Ribbstickad med stora lösa maskor och ärmar som hänger långt nedanför fingertopparna. Halsringningen fastnar på axeln.

Det snöade i går. Jag har skottat hål i det vita, fingrarna är stela av köld och jag väntar på våren. Man vänjer sig vid väntan. Det är långt till allting om man bor i Luleå och Norrbotten. Hundra mil till Stockholm och tusen mil till mittpunkten, tror jag i alla fall.

Vad vet jag. Vet bara, jag är less väntan. Jag vill se trådarna som håller ihop världen, vem som drar i dem. I Norrbotten står trådarna tätt, men jag ser dem inte, kan inte gunga i dem, jag är ju själv en tråd. Jag ser inte mig.

Så jag tar kniven, hugger av en bunt trådar. Flyttar ut ur min värld. Flyttar in i någon annans värld, de har inte ens bett mig komma.

Jag längtade ju. Jag längtar ju. Visst gör jag.

Det är tjugo år sedan, Sörmland är mitt hem, Norrbotten är mitt hem. Jag har två hem och jag är gäst i båda. Landskapen har blivit goda vänner, de trivs rätt bra tillsammans. Vi andas samma luft, byter andetag med varandra och klär varandra i våra färger. Men ibland ställer jag frågan, varför flyttade jag söderut? Jag kan ge tusen svar, men inte sanningen.

Jag vet inte. Jag skulle lära någonting. Självständighet. Kanske. Ödmjukhet. Jo. Tillit. Absolut.

Jag skulle se alla mina längtor mötas i min egen spegelbild. Det ulliga snälla. Och det karga kala. Kanske mest, jag skulle se att mina tankar kan flyga, om jag ger dem vingar. Om de får slå i taket ibland och falla ned. Om jag får falla, var jag än är.

Jag längtar fortfarande. Jag längtar efter tystnaden. Jag längtar efter oändligheten. Att stå mitt på en grusväg, men inte veta var vägen börjar eller slutar. Jag längtar ofta dit. Jag längtar hem. Mest längtar jag efter de genomskinliga ögonblicken, önskar att de ska bli fler, bli djupare. Bli längre. Bli hela jag. Jag ska nog alltid längta.

Min pappa dog häromåret. Min svärfar likaså. Mina mostrar och morbröder, också. Min syster skilde sig, sålde sitt hus vid älven. Min svåger skilde sig också, sålde sitt hus vid en annan älv. Min mamma sålde sitt hus. Min svärmor sålde sitt hus. Våra barn flyttade hemifrån och min man hittade en annan kvinna. Vi sålde vårt hus. Nu bor jag i en vit liten lägenhet med trädgård i en liten stad. Jag har en liten vit katt. I morse fylldes luften av äppelblommors vita blad.

Jag gick nyss upp på vinden, letade efter en blå tröja.

Ninni Mäki