ASSBERGS BY, MARK Sommaren 1953 bodde vi i ett halvt hus. Vårt gamla 1700-talshus skulle rivas och uppföras på nytt för att bli museum i grannsamhället.

Vårt nya bostadshus skulle ligga vinkelrätt mot det gamla och delvis på samma plats. Rivningen skulle ske i två etapper. Halva det gamla huset fick stå kvar medan det nya byggdes. På så sätt fick vi ha våra sovrum kvar, ett på vardera våningsplanet.

På våren hade en ny uthuslänga byggts. Här fanns plats för hönsen och även ett utrymme med vedspis kopplad till en kokgryta avsedd att tillreda s.k. svinapotatis i. Byggnaden var obegagnad och här skulle vi ha vårt kök och vårt matrum.

När pappa övertog gården bodde hans föräldrar kvar och ingick förstås i vårt hushåll. De bodde i kammaren innanför köket men under byggsommaren hade de flyttat ner till en dotter i samhället. Deras kammare fick nu tjäna som sovrum för föräldrarna och de yngsta barnen, tvillingarna, ett och ett halvt år gamla. Jag och två bröder skulle sova en trappa upp.

Varje dag frånsett söndagar kom farmor och farfar med bussen och deltog i arbetet på gården. Farmor tog ofta hand om tvillingarna och när de skulle sova middag la hon dem i den breda, beigegula vagnen och sköt dem fram och tillbaka över gårdsplanen. Farmor hade händerna fria, sköt på med magen medan fingrarna flinkt hanterade strumpstickorna.

Grunden till det nya huset var lagd och bottenplattan gjuten. Murarna var på plats. Ekberg och Olsson sjöng medan de arbetade: "Han har öppnat pärleporten, så att jag kan komma in." Båda var frireligiösa och medlemmar i baptistförsamlingen. Farmor hörde till statskyrkan och hennes inställning till de fria församlingarna var inte direkt försonlig. Hon skulle aldrig ha sagt något till murarna, men hon tillät sig att ha sin uppfattning om vilken som var den rätta läran.

Murarna skulle ha kaffe två gånger om dagen. Mamma bakade i vedspisens ugn men den gav en ojämn värme och vetebröd och kakor blev inte så som mamma var van vid. Ibland när baket blev misslyckat fick hon slänga sig på cykeln och trampa iväg till affären för att inhandla ersättningsdoppa.

Det var någon av de första dagarna på sommarlovet. Vädret var fint. Murarna var snart klara med sitt arbete. Farmor sköt vagnen med tvillingarna på framkörsvägen, de stora askarna skuggade. Plötsligt satt Tarzan i det öppnade fönstret på ovanvåningen. Han satt på fönsterbrädan med fötterna i blå gymnastikskor dinglande utanför. I famnen hade han ett tjockt rep. Detta var förankrat via en karbinhake med en ring i taket. Det skulle användas om brand utbröt och vi skulle behöva ta oss ut fönstervägen. Men det brann inte den här dagen. Tarzan hade bara funnit sin lian. Han lät repet löpa ner och ta mark. Så gled Tarzan med ett vrål utför repet.

Nu ville också Tarzans lillebror pröva. Det gick fint. Uppför trappan, med ett vrål nedför repet, gång på gång. Farmor hojtade hjärtängsligt åt dem att låta bli och tappade i hastigheten en maska och tvillingarna vaknade och började gasta. Murarna sjöng "Barnatro" och mamma kom ut med kaffebrickan. Hon skulle ställa den på bordet under den största asken. Farfar kom just inkörande på gården med ett hölass.
- Titta! sa mamma till farmor. Inte kan jag bjuda på vetebröd med en sån degrand?
- Jo, det kan du visst! sa farmor kort och försökte få rätt på stickningen. Men ska pojkarna klänga på väggen på det där viset?

Jag som var äldst av syskonen och dessutom flicka borde naturligtvis inte lockats med av småbrödernas vilda lekar. Men plötsligt satt jag i fönsterkarmen, tog tag om repet och svingade mig ut. Farmor fick syn på mig och skrek till. Hon tappade stickningen och när hon skulle plocka upp den slog hon med all kraft båda händerna i handtaget på tvillingvagnen. Den ställde sig på ända, tvillingarna flög i en vid båge över farmor. Farfar befann sig nu med hölasset i en position som var exakt rätt för att de små gossarna skulle landa någorlunda mjukt där han satt högst upp.

Mamma reagerade snabbt. Hon ilade till pojkarnas undsättning. Kastade brödfatet ifrån sig och det flög som en frisbee bort över den plats där murarna stod med gapande munnar och såg manna regna från himlen. Farmor kved och ojade sig medan farfar lyfte ner de små gossarna till mamma som kunde konstatera att de inte skadat sig. När hon tröstat dem beordrade hon mig att cykla till affären för att köpa kaffedopp. När jag stod vid min cykel kom farmor fram till mig.
- Töser borde ha bättre vett! sa hon strängt. Men så tilla hon: Det blev i alla fall tyst på murarna.

Bortsett från det jag nu berättat så var den här sommaren en av de lugnaste under min barndom.

Vera Nilsson