NORDICHALLEN I SUNDSVALL Ett hundratal lunchgäster och mediefolk var samlade i Nordichallen där Kungen själv också skulle spisa. SCA var värd för besöket som jag tyvärr glömt orsaken till. Men jag fick möta kungen öga mot öga.

Kungen på sin 50-årsdag 30 april 1996.Foto: Toni Sica/Scanpix Det var hösten 1996. Jag hade jobbat morgonpasset på TV4 Sundsvall och blev ivägskickad till Nordichallen med en fotograf för att fånga vimlet kring kungabesöket på SCA. Ett tjugotal långbord stod uppdukade och minst lika många serveringspersoner uppklädda i svartvitt elegans.

Pressen hade fått ett bord långt från honnörsbordet och SCA hade gett alla två smörknivar som gåva. Jag satt och fingrade på den i väntan på att lunchen skulle sätta i gång. Mitt vimmelreportage var i stort sett klart och jag kände mig avslappnad, lung och trött efter den tidiga morgonen. Jag var ju gravid också, så kroppen var inte så alert som den brukade vara.

Då kommer en andfådd (numera känd) ekonomireporter från Aktuellt och frågar om vi har en betakamera. Deras kamera har gått sönder och de har bokat en intervju med SCA´s VD Sverker Martin-Lööf och kunde de möjligen få låna vår en liten stund. Jag svarar naturligtvis ja, eftersom jag tycker att vi ska hjälpa varandra. Min fotograf följer med och jag blir ensam vid bordet.

Då slår mig tanken att Aktuellt är SVT och därmed konkurrenter och varför ska de ha med VD´n och inte vi? Och hur kommer min chef att reagera på att allt jag har är vimmelbilder, medan vår kamera har använts till betydligt tyngre frågor... Jag plockar så upp ett betaband ur väskan och börjar springa mot trappan där ekonomireportern försvann. Jag springer genom lokalen, höggravid och klädd i en röd klänning och bandet ett fast grepp i höger hand. Med ganska vild blick ser jag att alla andra står upp vid sina stolar. Serveringspersonalen har bildat allé där jag springer, men det bryr jag mig inte om. Jag rundar ett hörn mot trappan och tar tre steg med ett kliv.

Och där kommer Kungen! Ingen livvakt framför, och Kungen själv tvärstannar, spärrar skräckslaget upp ögonen vid anblicken av mig.
Kan bara ana vad han trodde att jag hade under klänningen eller vilket uppsåt jag hade med den gråa tingesten jag bar i högernäve. Naturligtvis bromsade jag in och jag såg nog minst lika rädd ut som Kungen. Livvakternas miner var bistra och sammanbitna som en sovjetisk gränsvakts.

Det hela var över på några sekunder. Vi passerade varandra utan blodvite. Men våra blickar möttes under dessa känsloladdade sekunder.

Det blev ingen tung intervju med VD´n den där dagen. Det grämer jag mig inte över, men än i dag tänker jag att det var synd att jag inte ens lyckades få till en hovnigning. Eller åtminstone kunde jag ju ha sagt "hej!" Och så tänker jag ibland på om Kungen själv minns något av vårt möte i trappan. Om han tänker på mig ibland och på hur nära döden han trodde att han var. För det tror jag att han trodde. Den skräcken speglade sig i hans ögon. Jag brukar referera till händelsen som "när jag nästan skjöt vår Kung".

Susanne Vinderå (fd Nordin)