Streck
Yrkesskola för flickor på 1920-talet.
Yrkesskola för flickor på 1920-talet. Foto: SVT Bild

En ambulerande köksbjörn

UPPSALA Min faster Vera tog sin examen som skolkökslärarinna i Uppsala år 1922 och där startar hennes anteckningar i en svart vaxduksbok. Hon fick tjänst som ambulerande skolkökslärarinna i Norra Västernorrland redan på hösten och hade det arbetet ett antal år.

I boken skriver hon om vardagens slit, människor hon mött och om sina funderingar på livet. Jag har skrivit av exakt efter det hon skrivit så ibland är det konstiga meningar. Varsågod, här kommer den första delen:

Den dag vi såsom färdiga skolkökslärarinnor lämnade Ungdomens stad vid Fyris mångbesjungna gråblå bölja var det med ett stort vemod vi blandade våra salta tårar. Det var som en stor familj skulle upplösas och skingras för himmelens vindar. Det blir en särskild samhörighetskänsla när man 2 år följts i ur och skur och delat ljuvt och lett och särskilt om man tillbringat det ena året i lanthushåll och bott på skolan.

Då kommer man mera i kontakt med varandra än i vanlig skola. Man kommer varandra så nära inpå livet att man som i en vanlig familj törs säga ett sanningens ord åt varandra utan att behöva bli dödsfiender. Syskon kunna ju många gånger ryka i luven på varandra ty de hinna se varandras verkliga jag från alla sidor. Utåt brukar de ju mestadels hålla ihop.

Sista kvällen voro vi uppe på Slottsbacken för att höra Gunilla-klockan klämta sitt avsked åt oss. Våra vemodiga blickar svepte staden med dess gator grå där vi trampat många lätta glada steg, ibland kanske på väg till kavajskutt på någon nation och om lyckan varit huld på vårbal i Uppsala. Ibland hade man gått med hjärtängsliga steg t.ex. på väg till demonstration, provlektion eller tentamen. Trots knoget kommer jag även om jag blir hundra år vilket Gud måtte förskona mig från alltid att minnas min tid i ungdomens stad som en mycket lycklig tid.

Den stora platta slätten som ifrån början verkade skräckinjagande på en norrlänning fick med av den vemodiga avskedsblicken. När man vänjer sig vid slätten kan det var mycket vackert även över den.

På väg nedför slottsbacken togo vi farväl av Gunnar Wennberg vid vars staty vi åhört så mycken studentsång, huru många gånger hade vi inte suttit uppkrupna i fönsternischerna på elevhemmet och åhört sången. Från gamla elevhemmet, så kallade Änglaboningen beläget i översta våningen i samma hus som Skrapan, hade man fin utsikt över Slottsbacken. Det var väl dess höga läge som var orsaken till namnet ty innevånarna voro väl just då närmare Moder Jord än någon Änglaboning. En lång innevånare i Änglaboningen brukade ofta sjunga. "Jag älskar en student fallera, fast frackens hans är vänt fallera och byxorna är grå med stora lappar på. Jag fyra trappor gick fallera och fyra kyssar fick fallera. Jag hade nog fått fler, men då kom någon ner".

Aldrig glömmer jag gamla Stina som skötte om köket och städningen på elevhemmet. På morgnarna stack hon in sitt bleka krulliga huvud och skrek "HUSKORS, vakna!" Tog man henne på rätt sätt kom man snart underfund med att hon hade ett gott hjärta och humor fast hon verkade barsk, men det satt nog mycket på ytan. Utom då "skurdemonen" grep henne då var hon farlig.

Det fanns en lång korridor på elevhemmet. Den kallade hon för Ålands hav. Gud nåde en då hon höll på att skura den. I matsalen brukade vi få ta en svängom med varandra i all enkelhet på kvällarna. En dag hade vi ett par studenter uppe på kaffe. Ett par mycket rejäla och stabila studenter. I all oskuld tog vi en svängom i matsalen utan en tanke på att det var nyskurat, men ve och fasa när Stina visade sig i dörren. Våra fotkonstledamöter stelnade i skräck så att vi inte kunde ta ett steg. Pojkarna vart arga och sa att nån gång när Stina gick till Falks för att hämta mat skulle de ställa sig i gathörnet och ta en brandspruta och spruta på henne så att hennes känslor svalnade.

Något annat som var en nagel i ögat på Stina var skor under sängen, när man hade bråttom och skulle byta skor så var det lättvindligt att skjuta skorna under sängen istället för at gå över korridoren och ut i garderoben med dem. En dag hade hon gömt våra skor och ville inte ta fram dem förrän vi lovade att inte ha skor under sängen. Ja, frid över ditt minne Stina. Trots att jag som älskade att ha mina skor under sängen inte fick ha dem där, trots skorna, var du bussig.

Efter ett ömt avskedstagande lämnade vi Uppsala. Rustade med lärarinneemblem, mössa, förkläde, brosch och diplom foro vi var och en till sitt land igen för att så ut sitt husliga vetande i Svea Rikes land.

Jana Lindh Olsson

Laddar...

Streck
Kullor. Foto: Hoff Sven Hedlund

Dalkullorna och deras vardag

SILJAN Jag är en trädgårdskullas son, en del av en kultur och en historia som är märklig och helt unik för Sverige. I ingen annan del av vårt land har rörligheten varit större än i socknarna runt Siljan.

Gruvarbetare. Foto: SVT Bild

Grueungen

BILLESHOLM Jag var dotter till en gruvarbetare. I somras på ett gruvmuseum i Kingswinford i England kom plötsligt känslan av oro tillbaka. Oron för min pappa. Detta är en glömd känsla som återkom efter 65 år.

Fiskare i Bohuslän. Foto: SVT Bild

Laxfiske i Mellbystrand

MELLBYSTRAND Min far och farbror var kustfiskare i Mellbystrand från 20-talet till mitten av 70-talet. Fiskemetoden var bottengarnsfiske och viktigaste fisken var laxen. Idag är det ett minne blott.

Alternativ bild för flash innehåll.
Frida i Ingen är vän med en fattig. Foto: Anders Hansson.

Ingen är vän med en fattig Programmet om Frida har berört er lyssnare. Hör hela här.

Senaste nyheterna
Rebecca Vinterbarn Elg. Foto: UR

Rebecca utmanar Strindberg I Hej litteraturen får Strindberg-skeptikern Rebecca Vinterbarn Elg möjlighet att ge författaren en ny chans.