BJÖRSJÖ, LUDVIKA En berättelse ur livet, vid en skogshuggarkoja, på 40-talet.

Den här historien utspelar sig under första halvåret 1945, vid en skogshuggarkoja i Björsjö, två mil utanför Ludvika.

I Ludvika har ASEA, sedan tidiga 1900-talet, en stor tillverkningsindustri, man tillverkar transformationer och brytare m.m. i kollosalformat. I dag heter anläggningen ABB, och är fortfarande världsledande på elektroteknologi, högspänd likström m.m.

Som de flesta andra metallindustrier, i Sverige, blev Ludvikaverken indraget i "Metallstrejken" 1945. Vid den här tiden hade ca. 3000 personer sin utkomst av Ludvikaverken. Det blev ju en chock för alla metallare, att gå ut i strejk, och försöka livnära sig på ett strejkbidrag på ca. 30:- i veckan.

Nu, vid den här tiden fanns det iallafall möjligheter till försörjning, för den som hade ork och vilja. Det eldades mycket med ved, så det gick åt enorma mängder sk. "kastved". Men den skulle ju huggas också. Här yppades nu en möjlighet att få sin utkomst, trots strejken.

Vid Domänverkets kontor blev det väl inte direkt kö, men en hel del verkstadsfolk anmälde sitt intresse, att börja hugga "kastved". Det var ett slitsamt arbete, för en ovan metallare. men för de flesta var inte yxa och såg några främmande verktyg. Det blev så småningom så många som högg, att det uppfördes huggarkojor, där man bodde i veckorna.

I början fick huggarna ordna sin mat själva, men efter ett tag anställde Domänverket kockor, som skulle hjälpa gubbarna med mathållningen. De kvinnor som kom, var finska officersänkor, som nu efter kriget på detta vis fick en möjlighet att försörja sig.

I en av de här "kojorna" bodde Filip. En liten senig man, som arbetade som verktygsmakare på ASEA. Han var en stark personlighet och en man som inte ville bli emotsagd. Ordningsam, var sak på sin plats, bacillskräck, en spräckt kopp eller fat åkte genast i soporna. Det visade sig att han var en hejare på att hugga, Först iväg på morgonen och sist hem på kvällen. Den här inkvarteringen som bjöds, var väldigt spartansk, med dagens mått mätt, och för att bl.a. hålla törsten stången, hade gubbarna en hink med kallt källvatten med en skopa i, stående på förstukvisten, utomhus, där gubbarna drack sig otörstiga när dom kom hem från skogen, om kvällarna.

En dag upptäckte Filip en fettrand i hinken, som han noggrant skurade bort, inga baciller skulle få fäste där inte, men efter en tid, så fanns den där randen där igen. Ingen visste var den kom ifrån, trots noggranna efterforskningar. En eftermiddag, när dagen varit ovanligt varm, kom Filip hem mycket tidigare än vanligt. Törstig, och skulle dricka lite vatten, men hinken var borta. Han letade överallt, men till sist hittade han hinken inne hos "kockan" i hennes lilla kök. Där satt hon och tvättade i hinken. Det visade sig att finskan hade bensår, och hade bindor som hon lindade runt sina variga ben. Nu satt hon alltså och tvättade dessa bindor i gubbarnas vattenhink.

Där fanns alltså förklaringen till den fettrand som med jämna mellenrum dök upp i hinken. Vad som nu följde skulle nog ha varit en upplevelse att betrakta. Vi har bara Filips egna ord på vad som hände, men med tanke på hans våldsamma humör, och hans bacillskräck, har vi ingen anledning att betvivla skeendet.

Först hade han sprungit ut och spytt i en buske, sedan hade han gått in i baracken och bokstavligen kastat ut "kärringen", som han sade. Sedan hade han kastat ut alla hennes tillhörigheter, under tiden som han skällde ut henne efter noter. Det var inga nådiga predikningar, det förstod man. När gumman samlat ihop sina attiraljer, hade han jagat iväg henne från baracken,: "Hò sprang, så rumpor och horn stod raka efter nà," berättade Filip. När sedan gubbarna kom hem, fanns där ingen mat på bordet, så de frågade Filip var kockan var: "Hon har slutat", sade han, men berättade inget mer, så den kvällen fick de hjälpas åt med maten.

Senare på kvällen kom Domänverkets skogvaktare upp i skogen, till huggarbaracken, och frågade vad i hela friden som hade hänt, där uppe, på eftermiddagen. Kockan hade kommit ner i byn till kontoret, alldeles upprörd och beklagat sig för cheferna, om den omilda behandlingen hon fått utstå, men hon tordes inte följa med tillbaka upp skogen för att reda ut begreppen. Nu först fick de övriga gubbarna förklaringen till varför det inte stod någon mat på bordet, den kvällen. Filip förklarade varför han kastat ut kockan, och gick sedan efter hinken, som han sparat i samma skick som han hittat den på eftermiddagen.

Han visade nu skogvaktarna och gubbarna anledningen till sitt utbrott. Nu blev det fler som fick anledning att gå ut och "titta" på buskarna. Den här händelsen satt djupa spår i gubbarna, det var ingen som vågade föra vattenhinken på tal, långt efteråt, då vände det sig magen på dom.

Men strejken tog slut, så småningom, gubbarna fick återgå till civilisationen, och sina ordinarie arbeten, men dom hade fått ett minne för livet.

Olle Israelsson