SOCKNARNA RUNT SILJAN Jag är en trädgårdskullas son, en del av en kultur och en historia som är märklig och helt unik för Sverige. I ingen annan del av vårt land har rörligheten varit större än i socknarna runt Siljan.
Under trehundra år tvingades unga kvinnor lämna familj, vänner, gårdar och byar för sitt uppehälle, och för att sända hem pengar till familjen som ofta levde i fattigdom och nöd. Sönderstyckade gårdar, överbefolkning, kvinnoöverskott, brist på mat...
Min ungdomstid präglades av folkbildningens ideal och aktiviteter. Nu gör jag det som ingen gjort före mig, att med folkbildningsförtecken sammanfattat beskriva arbetsvandrande, herrarbetande Dalkullornas vardag och upplevelser på kyrkogårdar, på bryggerier under förhållanden som ibland liknade slaveri, vid gruvor, ammunitions- och ljusfabriker, sågverk och mer än 20-talet andra "yrken" för kvinnor från mestadels Siljanssocknarna.
Bryggerikullor i Gävle.Foto: Hoff Sven Hedlund
En av de mer kända bryggerikullorna är Grudd Anna från Mora. Ett kärleksmöte med en bömisk bryggmästare på ett bryggeri i Uppsala gav oss konstnären Anders Zorn. På ett bryggeri Gävle arbetade Dalkullor från en Siljansnäsby. Från fem på morgonen kunde arbetsdagen räcka till tio eller elva på kvällen, vid speciella tillfällen fick man ta sig till bryggeriet redan klockan fyra, eller - vid tretiden på morgonen. Givetvis arbetade man på lördagarna och söndagarna var inte heliga på det bryggeriet. Att få ledigt några dagar för att bevista en nära anhörigs bröllop avvärjdes av ledningen.
Foto: Hoff Sven Hedlund
En kulla från Orsa gifte sig till Hälsingland, hon var en naturbegåvning på att tillverka smör och mesost. Hon var även en affärskvinna av rang, reste med häst och släde tolv gånger över isen till Finland för att sälja sina produkter på marknaden i Viborg.
Hårkullorna från Våmhus är legendariska. Deras enda språk var våmhusdialekten, svenska hade de endast hört i kyrkan. Ut över landet gick de, även till övriga Norden, till Ryssland, Baltikum, Tyskland och England. Englands drottning Victoria köpte deras varor och utfärdade ett intyg om saken daterat på Windsor Castle. Med detta på fickan drog de till Skottland, skapade en bas på 35 South Castle Street i Edinburgh och tog sig an den skotska adeln för sina hårarbeten. Ett hjälpmedel blev visitkort på engelska. Sin Våmhusdräkt hängde man undan, för att lyckas klädde man sig som de rika damer man ville ha göra intryck på.
Dalkullornas yrkesinriktningar var speciella, ofta rutinmässiga, inte sällan spektakulära med nutidens ögon. Vem tänker numera på att tobaksodling på sin tid var mycket vanlig i Stockholmsområdet? Dalkullorna som vevade sina vevslupar, eller "kullvevbåtar", som Strindberg skrev, var en yrkeskår som fick stor uppmärksamhet. bl.a. till den grad att dåvarande Kronprins Oscar blev intresserad och skrev en tonsatt visa.
Vevkullorna fanns även i Karlskrona och i Göteborg där de i en tidningsartikel betecknades som "äkta från Dalarna importerade dalkullor". En vevslup, "Carro", fanns även i Söderhamn. Båttypen är från Leonardo Da Vincis 1400-tal. Jag hittade båten först i ett museums dokument, sedan i verkligheten. Goda kontakter med ägaren ledde till att båten donerades till Leksand. Den finns nu på Siljan med vevkullor och allt.
Två kullor från Gagnef på en herrgård i Mellansverige tackade nej till uppvaktning av lokala ungherrar. Gagnefkullor såg alla icke födda i Gagnef som utlänningar och man väntade till en inhemsk friare från Gagnef skulle dyka upp. Gagnef - hundratals, kanske tusentals arbetade på sågverken i Gästrikland och Hälsingland, t.o.m. som stabbläggare, lastade segelskeppen med brädor, det tog två veckor och under tiden levde man på fartyget.
Foto: Hoff Sven Hedlund
Vanligt stuveriarbete förekom också. I Gävle fanns stuvarbasen
"Kullan". Under 40 år gick Gagnefskullor till en fältspatgruva, Härsbacka, nära Österåker i Roslagen för att sortera sten och fältspat. Dalkullor arbetade på stearinljusfabriker. I Karlsborg är spåren efter ammunitionskullorna ännu tydliga och varma.
Dalkullor från Malung och Älvdalen var gårdfarihandlare. När de lämnade hemorten var ryggsäckarna så tungt lastade att de fick gå framåtlutade. Gävleborgs län, Uppland, Södermanland och Stockholm var deras marknad.
Listan över arbetsområden är lång och spännande liksom Dalkullornas berättelser. De sista aktiva herrarbetande Dalkullorna var nog de som skötte gravarna på Danderyds kyrkogård en bit in på 1960-talet. En kulla från Rättviksområdet hade under sin tid på kyrkogården ett barnbarn med sig under ett par somrar. Kanske är kyrkogården en udda plats för att tillbringa sommarlov på men det gav onekligen upplevelser utöver det vanliga.
Jag känner mej som de arbetsvandrande, herrarbetande Dalkullornas ambassadör. Forskar, skriver och föreläser. Ett mer spännande område har jag inte kunnat välja. Herrarbete är den i Dalarna vanliga benämningen för de som gick till herrarna för att få arbete.
Hoff Sven Hedlund, folklivsforskare
Laddar...
SVT Play
