PAPPERSBRUKET I MARIESTAD Möte med människor och miljöer i en gammal industri.

Jag hade ingen erfarenhet av industrijobb när jag som 15-åring steg in på salsmästarens kontor i pappersbruket i Mariestad. Oerfaren av arbete var jag inte sedan jag som 13-14-åring arbetat som springschas i Örebro under två tidigare sommarlov. Vid ett besök i en skofabrik hade jag dock skrämts av den larmande centraldriften med tjutande drivremmar och smällande remskarvar.

Jag placerades hos packarlagen som klisterpojk. Nästan all emballering skedde på golvet, vilket var påfrestande på deras ryggar. Själv drömde jag om att få besöka de destinationsorter jag klistrade etiketter om: Madras, Calcutta och Bombay. Tack vare lejdbåtstrafiken kunde vi försörja Tändsticksbolagets fabriker i Indien med det blåa papper, som man tillverkade tändsticksaskar av. Men när skulle kriget ta slut? Det fanns hos alla en djup längtan efter en värld i fred.

Arbetstiden var mellan 6 och 14 även om vi började en kvart tidigare för att kompensera företaget för den kvarts rast vi hade när vi åt frukost vid 8-tiden. Som packare kunde vi ofta förhandla oss fram till ett beting så vi kunde gå hem tidigare med fullt betalt. Vid frukosttid sökte vi upp en någorlunda lugn plats som uppe på omslagspapperslagret vid PM5. Det var täckt av ett tjockt dammlager men efter att ha sopat bort detta hjälpligt tog vi fram smörgås och kaffetermos ur våra unicaboxar. Kom utlastarlaget också dit för frukost, hade de vanligtvis i pappersavfallslagret rotat fram tidskrifter som man normalt bara läste hos herrfrisören.

Vid 9-tiden kom överingenjören. Han kom uppför trappan sedan han inspekterat arbetet vid pappersmaskinerna i bottenvåningen. Hans lilla hund, som kände vägen genom fabriken till kontoret, kom alltid i god tid före så vi blev sällan överraskade. Larmet gick när hunden dök upp: "Nu kommer han!" Kepsarna åkte av: "God morgon!" Själv kom han alltid elegant klädd, ofta i vit kavaj och vita byxor, som starkt kontrasterade mot arbetarnas slitna kostymer som nu gjorde en sista tjänst som arbetskläder. Han besvarade hälsningen med en nick.

Vid 10-tiden öppnades en butik som sålde svagdricka. Övre delen av en delad dörr slogs upp och där stod en företagsam man utrustad med plåtmuggar, en hink vatten och några kaggar svagdricka. Snabbt bildades en kö och med ett skvalpande ruskade han en plåtmugg i hinken, fyllde den med svagdricka och lämnade den mot betalning. Jag räknade ut att jag skulle få överta den mannens mugg som stod som nr 8 framför mig. Var han för snusig och smutsig, släppte jag fram några i kön så jag fick "ärva" en annans mugg.

Alla rökte men under arbetstid snusade man eller tuggade tobak. Någon gång under skiftet gick man dock till det allmänna dasset, som var det enda stället där rökning var tillåtet. Dasset var inrymt i ett gammalt skjul i vars mitt gick en 3-4 meter bred och väl tilltrampad jordgång. På båda sidor om denna fanns tre trappstegsformade bänkar med 6-7 fjöl i varje. I mitten vandrade man fram och tillbaka, rökte, diskuterade Bollklubbens senaste match och segelvädret. Här och var satt nödiga gubbar på fjölen under full insyn från alla andra. Det fanns vare sig skiljeväggar eller dörrar. Ibland såg någon en kompis som satt och gjorde sina behov och självfallet gick man dit, satte sig bredvid honom och höll honom sällskap.

Som klisterpojk fick jag uträtta många andra ärenden. "Lämna den här tipslappen till DövePetterAnnerscha pojk vid femman!" Ingen i laget visste vad han hette så jag fick fråga mig fram. En man i 40-50-årsåldern sträckte fram sin hand och svarade: "Det är jag." Farfar hette Petter och var döv, pappa hette Anders men själv hade han inget eget namn annat än i den närmaste kretsen.

Likadant var det med "Molotov" på Lumpavdelningen. "Du känner igen honom!" och det gjorde jag trots den otroligt dammiga miljön i avdelningen. Han var en kopia på ryske utrikesministern.

Kvinnorna som arbetade där sorterade lump, klippte bort knappar och dragkedjor och var täckta av damm och såg ut som hämtade ur John Bauers "Bland tomtar och troll" Det berättades att ur ett parti egyptisk lump hade de sorterat ut en avhuggen hand. Ändå skröt en del att de klädde sig gratis på jobbet.

Namnpriset tog dock den man som stod vid hissen när jag såg honom. Han hade en kort, kompakt kropp, korta, krokiga ben och höll sig i hissväggens hönsnät med långa uppsträckta armar. Jag frågade en av packarna vem den gorillan var. "Det är Se människan", blev svaret. Bara de närmaste visste hans namn, men alla kände "Se människan"

Redan ett år senare hade företaget förbättrat sin sociala miljö. Men jag är glad över att ha fått uppleva den gamla.

Roland Jarfors