LUDVIKA En berättelse om en tid, då det inte var självklart att kunna få allt man pekade på. Och hur en 11-åring upplevde krigstiden, med ransoneringar m.m., som då hörde till vardagen.

Konsumbutiken som den såg ut 1945. På bilden Olle Israelsson och hans mor. Foto: Privat Den 1:a april 1944 öppnade Konsum Västerbergslagen, en butik på Rasfallet i Ludvika. Den 1:a maj, började undertecknad som "springschas" i denna butik. Att tjänstgöra efter skolans slut, vardagar mellan kl. 16.00 och 18.30.

Att jag fick jobbet, berodde säkert på att jag innehade 1 st. trampcykel, som nu kom att ställas till Kooperationens förfogande. Riktiga schascyklar var, vid den här tiden, svåra att anskaffa, därför gick det bra med min lilla cykel.

Barnarbete, kanske Ni tänker. Jo, det var det ju, men det löstes på så sätt, att man fick cykla till Pastorsexpeditionen, och hövligt be om en "Arbetsbok". Och det fick man, sedan låg karriären utstakad. Nåja, karriär, men det var en tidig start i arbetslivet. Den här tiden har man inga negativa minnen av, man gillade ju att cykla, och det fick man göra här. Alla upplag och fabriker låg ju i den andra änden av stan, så det blev många mil, med att förse butiken med glömda varor, från Mejeriet nere i Marnäs, Charken vid Röda Kvarn, Bageriet låg också i Marnäs, och den stora lagerlokalen låg mellan Godsmagasinet och Kyrkan.

En dag hände det, som brukade hända, när man använder en sak väldigt flitigt, i det här fallet cykeln. Det blev punktering på bakhjulet. Nomalt var det ju inga problem, jag hade tidigt fått lära mig att sköta om min cykel, så en punktering klarade jag. MEN inte denna gång. Hela däcket var sönder, det hade spruckit. Det blev att gå till cykelverkstaden för att inhandla ett nytt däck. Men det visade sig vara lättare sagt än gjort. Det var ju krigstider, och då gick det inte att köpa cykeldäck, eller något annat heller, hur som helst. Man måste kunna bevisa, att man verkligen BEHÖVDE det här däcket.


Cykeln som tidigt banade väg för skribentens yrkesverksamma liv.Foto: Privat Nu hade jag tur, jag använde ju cykeln, i mitt "arbete". Konsumföreståndaren skrev ut en blankett, och så fick man vandra till "Kristidsnämden",och lämna in blanketten, som sedan skulle behandlas i byråkratisk ordning, och det tog ju sin rundliga tid. Så småningom anlände ett brev med det åtråvärda intyget, jag hade nu rätt att gå och inhandla ett stycke cykeldäck.

MEN, ve och fasa, den dimension som var på mina cykeldäck, den fanns inte att uppbringa i dessa krigstider. Nu var goda råd dyra, skulle jag få gå resten av krigstiden? Men Konsumföreståndaren kom på råd. Kooperationen äger ju en gummifabrik, nere i Småland, "Gislavedsgummifabriks AB". Han skrev dit och förklarade dilemmat. Nu, äntligen, skulle man väl få sitt efterlängtade däck.

MEN icke. Inte ens denna stora gummikonsern, kunde fixa rätt dimension i dessa krigstider, men dom skickade ett däck som var närmast i dimension, ett nummer mindre. Nu fick jag gå till cykelverkstaden igen, för att få hjälp med att ekra upp ett nytt hjul, som skulle passa till det nya däcket. Till sist blev allt frid och fröjd, min schaskarriär kunde fortsätta, men man blev tidigt i åren införstådd med att allting inte går, så att säga på "raka spår", i livets alla skiften.

MEN, det var inte slut på elände. Blanketten, som jag lämnat på "Kristidsnämden", och med min adress, hade efter ett tag fortsatt sin vandring i bland byråkraterna, och nu hamnat hos "Civilförsvaret". Där hade det konstaterats att: "Här har vi nu ett nytt cykeldäck, som blivit anskaffat med hjälp av den statliga byråkratin. Hur skall vi nu kunna utnyttja detta däck i Rikets tjänst??" Inte visste jag. Men dom kom på råd. Jag skulle få bli "Cykelordonnans" i det Svenska Civilförsvaret. Först ville dom bara ha min cykel, men den vägrade jag släppa ifrån mig, man hade ju fått lite "skinn på näsan" där ute i "arbetslivet".

Förresten, vem skulle vilja ha åkt på den, en halvstor cykel. Det fick nu till följd, att en mörk höstkväll år 1944, fick en 11-årig cykelägare inställa sig på Brandstationen i Ludvika, för att börja sin tjänstgöring i Civilförsvaret. Mörk höstkväll skrev jag, nog var det mörkt, det var ju mörkläggning, så det var kolsvart. På cykellyset satt mörkläggningspapper, med en liten springa i. Så det var inte till stor hjälp. Här hade dom nu fått den minsta ordonnans dom sett, men också den snabbaste, det kan jag nog skryta med. Man gick in för uppgiften, med stort allvar, och for som ett skållat troll mellan skyddsrummen och bunkrarna med "viktiga" papper. Men, det var ju mörkt, och inget lyse, man körde omkull. Guuud vad man slog sig.

Men, jag brukar tänka tillbaka, på den här tiden, jag hörde aldrig någon som beklagade sig över att en sån där liten skit var ute och for på kvällarna, i Rikets tjänst. Och vad jag vet, var ingen av mina kamrater från den tiden, med om samma äventyr, men jag for inte illa av det, vill jag framhålla. Jag anser iallafall, att jag gjorde rätt för mitt CYKELDÄCK.

Olle Israelsson