VÅMHUS OCH STOCKHOLM Som femtonåring fick Ada Ryttar, eller Gullo Ada Margareta Andersson som hon hette då, sin första undervisning i hårarbetets svåra teknik. De gamla hårkullorna undervisade muntligt och praktiskt, inga läroböcker fanns att tillgå.
Hon fick lära sig att reda ut avkammat hår. Hår som fastnat i kammar och borstar kastades inte bort utan sparades i s k hårpåsar. Hon fick lära sig att blanda olika hår för att få fram varierande nyanser i hårmaterialet. Håret tvättades i soda - ett medel som ej löddrar, vilket skulle resultera i att håret blev tovat - samtidigt gav det en fin lyster.
Första resan till Stockholm gjorde Ada som sextonåring 1911, tillsammans med dussinet kullor. Ada fick låna 20 kr av sin farbror Per, för att möjliggöra resan. Tågbiljetten Orsa-Stockholm kostade 7:80, resan tog 12 tim. Första månadshyran var 10 kr, sen återstod 2:20 att leva av. Nu gällde det att få en beställning.
De åkte på hösten när skörden var bärgad och stannade hela vinterhalvåret till det var dags att sätta potatis.
Ada Ryttar i bakre raden, fjärde från vänster.Foto: Privat
Åtta av kullorna, bland dem Ada, hyrde två rum och kök på Krukmakargatan 10 på Söder. Där hade de kollektivhushåll och skötte om hushållet varsin dag. De övriga gick omkring i husen och tog upp beställningar av privatpersoner och frisersalonger.
Dagen började de med att arbeta en stund. Vid tiotiden gick de ut, för det mesta gick de två och två för att ta upp beställningar. De återvände vid tretiden för att äta, och sen sitta uppe halva natten och arbeta. Konkurrens om kunderna fanns, de talade inte om för varandra vilka områden som besökts. Ibland hände det att de gick om varandra, medan andra områden inte besöktes alls. Kullorna arbetade individuellt, det var den egna fliten och skickligheten som avgjorde inkomsten. Ada fick snart en stor beställning och redan efter tre veckor kunde hon betala tillbaka lånet till farbror Per.
Broscher, halskedjor, klockkedjor för män och kvinnor hörde till de vanliga beställningarna. Främsta inkomstkällan var dock tillverkning av löshår såsom flätor, valkar och länkar som enligt Ada var lättare att göra än smyckestillverkningen. Även dockperuker gjordes av kullorna. En fläta inbringade tre-fyra kronor, en brosch 3:50.
Förutom i Stockholm vistades Ada under vinterhalvåret även i Enköping, Örebro, Gävle, Tranås och Växjö.
Under 1920-talet blev det modernt med kortklippt hår och modet med de stora frisyrerna som krävde löshår för att få rätt volym avtog. Efterfrågan på sådana produkter minskade alltmer.
Under 30- och 40-talet föll hårarbetet mer och mer ur modet. Men Ada fick fortfarande avklippta flätor, nu som gåva utan medföljande beställning. Ada har berättat att hon fick en fin fläta av en kvinna hemma i byn. Kvinnan och hennes man reste sedan till Amerika. Som ett minne och tack för flätan, gjorde Ada en brosch och sände till henne i Amerika. När paret efter några år kom tillbaka så kommenterade kvinna broschen med yttrandet; "så skickar du sånt till Amerika".
Ada höll ändå kvar hantverket i fingrarna genom små beställningsarbeten då och då. Trots att hantverket ej hade någon status och påminde om fattiga tider.
I slutet av 1950 talet blev hon kontaktad av Våmhus hembygdsförening om startandet av en hårarbetskurs. Detta hantverk som en gång räddat bygden undan fattigdom var nu het på väg att försvinna. Hon funderade och ville i så fall ha med Bälter Elin Olsson som kursledare. Dessa två var nu ensamma om att hålla hantverket vid liv. De hade båda uppnått mogen ålder, Ada var 64 år och Elin 3-4 år äldre. 11 kvinnor anmälde sitt intresse och kursen startade 1959, de gick hela dagar under februari och mars.
Ada Ryttar, Bälter Elin Olsson och Lennart Hyland.Foto: Privat
I april 1959 deltog Ada och Elin i det populära tv-programmet Stora Famnen. Inslaget väckte uppmärksamhet och förfrågningar kom från hela landet.
Ada visade hantverket på Lissolbacken i Våmhus varje sommar från 1961-1975. Under 60-talet var hon vid flera tillfällen på Skansen någon vecka och visade hantverket. Under några vintrar ordnade hon kurser hemma i lillstugan.
Då hon var åttio år började hon tillverka en brudkrona av hår. Den tog ett år att färdigställa, och den skänktes till Våmhus församling.
Adas farmor Lissol Margit Olsdotter, (1828-1910) var också hårkulla.Foto: Privat
Adas farmor, Lissol Margit (Margareta) Olsdotter (1828-1910), var också hårkulla som vandrade till S:t Petersburg. Lissol Margits mor och moster har också sysslat med hantverket.
Själv är jag dotterdotter till Ada. Jag började lära mig hårarbetet vid nio års ålder i samband med första kursen. Men präglingen in i detta hantverk började långt tidigare då jag växte upp hos mormor och såg detta hantverk från späd ålder.
Vid 10 års ålder var jag med mormor på min första visning. Vi deltog vid den mellansvenska mässan i Rommehed, Borlänge i tre dagar. Mina kunskaper uppgick då till att göra enklare mönster med fyra eller åtta tåtar.
Tillsammans med mormor har jag varit på Lissolbacken och Skansen många gånger under tonåren och även till andra orter runt Siljan. Själv har jag varit i Danmark, Tyskland och England och visat hantverket.
Gerd Dahl
Laddar...
SVT Play
