EPIDEMISJUKHUSET, VALHALLAVÄGEN, STOCKHOLM Hela Stockholm togs på sängen när smittkopporna slog till i maj 1963. Och min flicka som inte var vaccinerad...

Det var en fredag i maj 1963. Våren hade kommit till Stockholm. Nästa dag skulle vi vårstäda på Svalkan, sommarhemmet vid Ulriksdal. Vår dotter skulle snart fylla ett år. Då ringde telefonen. Det var från Epidemisjukhuset, det som sedan bytte namn till Roslagstull. Man ville att jag skulle jobba lördag förmiddag, inte mer. Men jag sa bestämt nej.

Jag var alltså sjuksköterska men hade inte varit i tjänst på två år, senast på Södersjukhuset, men tidigare just på Epidemin, som vi sa. Jag hade också gått där som elev. Sjukhuset låg på en kulle, det ryktades att den bestod av de dödas ben från en koleraepidemi.

Man hade tydligen hittat mitt namn i rullorna och nu var man i desperat behov av hjälp på en "obs-avdelning", där de akuta fallen kom in. Jag protesterade i det längsta, hade tänkt jobba med tiden men inte än, och absolut inte innan min dotter fått alla sina vaccinationer på BVC, hon skulle bara få smittkoppsvaccinationen på tisdagen. Så sa jag också, men man lugnade mig givetvis med vad jag redan visste, den sjukdomen var ju utrotad.

Ja, inte hade vi haft smittkoppor på schemat under utbildningen. Alla visste ju att den hörde till en gången tid. Så hur det var, jag lät mig övertalas. Det handlade ju bara om några timmar. Och "det var inget svårt, läkaren skulle bara gå ronden, jag skulle avlösas klockan tolv". Redan när jag kom in på avdelningen nästa morgon märkte jag på personalen att något inte stämde. De såg dystra ut, det var en tung stämning. Men jag gick min morgonrond, tog pulsen med mera och skrev på mitt block. Varje patient hade eget rum med sluss, där man bytte rock och tvättade sig.

Det var när jag stod vid dörrfönstret i slussen utanför det rum där mannen låg, som jag hejdade mig. Sådana blåsor hade jag aldrig sett! Min första tanke gällde min dotter: "Jag vägrar att gå in". Men när ronden kom och alla andra gick in så gjorde jag det också och tog pulsen på mannen.

För säkerhets skull duschade jag när jag kom hem. Så gick jag till Svalkan, träffade många där. Fast jag bar på en vag men envis olustkänsla.

På måndag kväll ringde telefonen på nytt. Den här gången var det läkaren på Epidemin som gav mig beskedet: mannen hade smittkoppor! Hur det gått till, smittovägar med mera tar jag inte upp här. Viktigt är att ingen i det skedet kunde lastas. Vi grät båda. På golvet satt min flicka, min man hade ännu inte kommit hem. Jag fick beskedet att vi snarast skulle infinna oss alla tre för vaccination, och min dotter fick jag inte röra. Men, det hade jag ju redan gjort! Jag sprang ut på balkongen och stängde dörren. Innanför satt dottern och undrade hur jag kunde göra så. Det var svåra minuter.

Från den dagen var Stockholm i ett chocktillstånd. Det blev massvaccination. Jag vet inte namnet på läkaren som insåg faran, men han såg genast till att vi som tagit i patienten skulle isoleras. Min man och dotter fick åka hem, dottern fick dubbel dos av vaccinationen, men vi isoleringsfall fick bo på "Ettan" som avdelningen kallades. Där var vi i elva dagar. Vi fick inte lämna området och inte ta emot besök. Sjukhusområdet spärrades av med höga ståltrådsstaket, men våra anhöriga fick stå på 100 meters avstånd och vinka. Aldrig glömmer jag hur min lilla flicka stod där i sin röda klänning.

De elva dagarna var fyllda av dramatik. Inte så mycket för oss isolerade, fast oron var stor bland oss. Skulle vi få det, hade vi smittat någon? Oron var ju obefogad för vår del, värre var det för de smittade. De sjuka låg på "Tvåan", som gränsade till Ettan. Epidemisjukhuset var nämligen byggt i form av olika hus, mycket vackra med gula väggar och en fin park med höga träd. Vi bodde på Ettans övervåning, de sjuka låg i Tvåans undervåning, varför vi genom fönstren kunde följa sjukdomens olika stadier. Det var svårt att se. Det blev en del dödsfall. Vi kunde också från vår parkettplats se hur personal, klädda i vita Rymddräkter, bar de många tvättsäckarna ut genom Tvåans sidodörr.

Personalen hade bråda dagar. Ingen som inte tagit i patienten fick komma till arbetet, de andra fick jobba desto mer. De måste duscha och tvätta håret mellan varje patient. Även vi isolerade måste rycka in. Ingen av oss fick dock sjukdomen, men en av oss fick ont i ryggen, så börjar smittkoppor. Vi firade hennes 25-årsdag där, det kändes ödesmättat. Vi var ju inte bekanta, men under elva majdagar delade vi samma villkor. I Stockholm för övrigt var turbulensen stor har jag hört. Ingen visste ju... Men allt blev begränsat. Jag tycker den läkaren som stoppade det hela är värd en eloge, vem det nu var.

Lisbeth Nilsson