ABISKO, VASSIJAURE, KIRUNA Min farfar var järnvägare, min pappa likaså. Själv blev jag järnvägare för att jag var för ung för att komma in på Röda Korsets sjuksköterskeutbildning i Boden.

Det var under "tillväxttiden" för att bli 18 år som jag fick jobb på banmästarexpeditionen i Abisko. Abisko var då, 1961, väglöst land. Mina uppgifter var bland annat att skriva ut tågbiljetter för hand till banarbetarna och tjänstemännen när dom skulle åka tåg. Det fanns inget annat färdsätt.

Dom fick fyra långresor inom Sverige per år och ett antal kortresor under tio mil. Dessa kunde man även lägga ihop till en längre tripp. Dessutom fick dom en provianteringsbiljett i veckan för att handla mat i Kiruna + en kyrkobiljett på söndagarna. Eftersom affärer saknades så fick man beställa ägg från en hönsgård i Tanum och frukt från Skåne och till detta fick man fraktbiljetter. När jag utfärdat dessa nitade jag fast dem på en fraktsedel som skickades iväg i en SJ-tjänstepåse och efter några dagar fanns varorna att hämta vid stationen. Mjölk kom i märkta hämtare varje dag, oftast från bönder i Sunderbyn - som gick åter tomma.

Biljettförmånerna gällde de anställdas familjer om frun inte hade avlönat eget arbete. Banförmannens fru var lärarinnan i byn och hon fick inga biljetter. Ej heller jag, som var den enda kvinnliga anställda, för bestämmelsen gällde bara männen. Som tur var ändrades detta i mitten av sextiotalet.

Jag kom snabbt in i arbetet och fick göra avlöningar, timkostnads- och ackorduträkningar. Arbetet var roligt och snabbt glömdes utbildningen till sjuksköterska. Dessutom tjänade jag ju pengar - 700 kronor i månaden.

Så behövdes en avlönare i Vassijaure. Ingen ville frivilligt dit så jag tvångsförflyttades. I Vassijaure, Sveriges nordligaste järnvägsstation, bodde 30 bofasta familjer på den tiden. Det fanns till och med ett Folkets Hus. Vassijaure var en punkt där norsk och svensk tågpersonal (lokförare, tågmästare, restaurangpersonal) gjorde tågbyte. Så trots att orten var liten var det mycket rörelse.

Postexpeditionen, som sköttes av SJ-personal, var en stor verksamhet. Norrmännen hade upptäckt att det var billigt att handla ur de svenska postorderkatalogerna. Så vid hemfärden till Narvik var lokhytterna fullproppade med kartonger från Ellos, Josefssons och andra postorderfirmor.
Efter två år kom en omorganisation och jag tvångsförflyttades igen, då åter till Abisko. Frivilligt flyttade jag sedan till Kiruna och sen till Luleå där jag efter 47 års tjänstgöring vid SJ/Banverket fått sluta och lever nu på landet med make, hund och många trevliga minnen från järnvägstiden.

Men ack vad allt förändrats snabbt. Jag brukar berätta för mina barn och barnbarn att telefonerna som fanns var så kallade bantelefoner. När det ringde fick alla lyssna på signalen som hördes hos alla. En kort, två långa var till Nilsson. Vi hade en kort, en lång, en kort. Visserligen kunde alla lyssna på alla, men vad då, alla visste allt om alla ändå.

TV:n hade ingen mottagning. Inga datorer, inga spel med krig och konstiga varelser.

- Men vad gjorde ni då mormor? frågar Erik, åtta år.
Ja så förändras livet och även arbetslivet. Men jag tror inte det blir någon fjärde generation vid järnvägen för vår familjs del. Att vara anställd vid järnvägen är inte samma sak nu som förr. Då var det statens kaka liten men säker. I dag är staten också en osäker och relativt lågavlönad arbetsplats. Denna förändring har skett snabbt. Jag är inte mer än 65 år.

Margareta Lindmark