SÅGVERKET I SPAFORS Hon vet så lite om hans barndom och uppväxt. Det är en fåordig man hon varit gift med. Han talar om sina syskon och om deras gemenskap i kampen mot fattigdom och förtryck, men det är som om hon ännu inte fattat. Nu står de utanför det gamla sågverket på Spafors.

Det är den 25 augusti 2008. De är på utflykt till det förgångna. Det blir ofta så när man kommit upp i åren - man söker sig bakåt och talar om tider som flytt. Han är fyllda åttio och hon är sjuttiotre. Denna sommar har de firat sitt guldbröllop, men ytterligare fem år som fästfolk kan de lägga till sin gemensamma livsbana.

Hon vet så lite om hans barndom och uppväxt. Det är en fåordig man hon varit gift med. Han talar om sina syskon och om deras gemenskap i kampen mot fattigdom och förtryck, men det är som om hon ännu inte fattat. Kanske är det för att hon ständigt tänker på sin egen barndom och sina egna problem under uppväxten?

Nu står de utanför det gamla sågverket på Spafors. Det har stått tyst och övergivet i 50 år. Nu har det blivit upprustat för att man ska kunna se hur ett sågverk fungerade för länge sedan. Det är en fin sensommardag. Solen skiner på de rödmålade väggarna. Nissans vatten är strömt och svart. Det har varit en regnrik sommar, så det är fart på strömvirvlarna. Men dammen, som förr samlade upp vattnet för att sedan leda in det i sågverkets turbin, är raserad sedan flera år. Kvar finns lite grånat virke efter vattenrännan. Brännässlor, älgört, gräs och hallonsnår har tagit över där en gång många fötter trampade.

Nu börjar han berätta:

- Våren 1939 hade far arrenderat lantbruket på Spafors. Varför han gjorde det var det ingen av oss som förstod. Gården låg avlägset, markerna var magra, det var långt till gärden och betesvallar, bostaden var kall och i mycket dåligt skick. En tänkbar anledning kan ha varit att han hade fyra söner, som skulle kunna få arbete med skogshuggning och sågverksarbete hos ägarna till gården. Han hade också en tålmodig och arbetsam fru, som säkert skulle ställa upp.

Han gör en paus och de går in i det gamla sågverket. Därinne är det som om tiden stått stilla - som om arbetarna bara gått på middagsrast. Kanske med undantag av att allt virke, alla stockar och allt sågspån blivit avlägsnat. Solstrålarna faller in genom väggspringorna. De rör sig över det blankslitna golvet där kvistknölarna framträder i relief. Han visar och beskriver de olika momenten i arbetet, vem som stod var och vilken uppgift var och en hade.

Och plötsligt ser hon det. Hon ser den fjortonårige pojken som ilar fram och tillbaka för att vara alla behjälplig samtidigt som han har det farliga och ansvarsfulla arbetet vid kantverket.

Hon kan höra de skarpa ljuden från ramsågen och känna vibrationerna i golvet, när de tunga timmerstockarna dras in genom luckan i gaveln på sågverket. Vilket slit, och vilken arbetsmiljö. Ordet barnarbete var ännu inte uppfunnet i nådens år 1942. Vått, kallt och dragigt, och så detta fruktansvärda ljud. Hon ville ta pojken vid handen och rymma därifrån omgående.

Det är bara det att det är sextiosex år för sent. Han fortsätter:

- 1945 blev jag svårt sjuk, dock inte i polio. Nej det var lunginflammation och det blev också vatten i lungsäcken. Jag var så dålig i början, att jag inte har så klara minnen av händelsen, men John åkte bussen till Jönköpings lasarett med mig och där blev jag kvar en dryg månad. Det var i början av mars och sågningssäsongen hade just startat. Jag hade väl blivit blöt och kall och fått lunginflammation.

- På den tiden trodde alla, att när något drabbade lungorna, så var det lungsoten som slagit till. Utgången var oftast döden och eftersom sjukdomen gått bland släkten kan man nog tro att de mina inte hade stort hopp om att få se mig igen. Men tack vare god omvårdnad och starka gener kom jag tillbaka. Efter några veckor kunde jag arbeta på sågen igen och efter det blev det skogsarbete.

Tysta går de ut från den gamla sågen och stänger dörren efter sig. Hon tänker på den enda gången hon varit på Spafors tidigare. Det var i början av 1954. Då var det kallt och massor av snö. Det gamla nedgångna bostadshuset hade funnits där. Hon fick för första gången möta hans familj, John, Edith, de tre bröderna samt Maj, lillasystern. Eftersom kakelugnarna i två av rummen var underkända av brandsynen, tillbringade familjen sin mesta tid i det stora köket, där järnspisen lyste röd. Där fanns också ett antal hundar åt vilka John var fodervärd. Edith pilade som vanligt mellan spisen och kaffebordet ivrig att passa upp. Hon blev mottagen med värme och kärlek.

- Man känner sig nästan som om man vore ett museiföremål, säger han. Det känns så avlägset och ändå är det som om det hände igår.

Hon ville ömka honom för hans fattiga och hårda uppväxt, men han slog genast bakut och menade, att de flesta hade det likadant på fyrtiotalet på landet. - Alright då, min gamla antikvitet, sa hon. Vi går till bilen och återvänder till 2000-talet.

Och det var just det de gjorde.

Margareta Johansson