BERGS SOCKEN  Min far var lantbrevbärare med Bergslunds poststation som centrum. Han körde posten med bil. Under beredskapsåren uppstod problem dels med motorbränsle och dels med slangar och däck.

I början av beredskapsåren var bensinen ransonerad och tilldelningen skulle räcka just för postrundan. Efter ett par år var det stopp och man började utrusta bilarna med ett bränsleaggregat för träkol. När kolen värmdes upp bildades en gas, gengas. Det var inte mycket klös i den gasen och bilen, en Opel Olympia, kunde komma upp i en toppfart av högst 60 km/h.

Var far inkallad fick min syster vikariera som postförare. Hon var i 20-årsåldern. Att en flicka åtog sig en sådan syssla uppmärksammades av bl.a. författarinnan Elin Wägner, som bodde i Berg. Hon skrev i Dagen Nyheter 1940:

"Posten kommer. Tre postförare eller postbarare kan jag minnas de senaste trettio åren. En av dem brukade agitera före valen på följande sätt: ? Ni ska tro på Gud, prenumerera på Nya Växjöbladet och rösta på de frisinnade.

Nu sköts postbilen av en ung dam, av vilka alla med rätta är imponerade, mest de som vet hur tvärtomsvägen från stationen ser ut med sina hålor och djupa spår. När den ordinarie postköraren kallades ut för några veckor sedan hade hon inte ens körkort."

När bensintilldelningen upphörde blev det gengasdrift. Min syster satte prestige i att inte se ut som de flesta bilförare, nästan som sotare. Hon startade varje morgon med nytvättade kragar och manschetter till sin klänning. Dessa var löstagbara och byttes varje dag.

För att komma iväg till arbetet i fräscht skick fick jag som var fem år yngre ha bilen morgonservad.

Att starta bilen var ganska omständligt. Först skulle askan från föregående dag bort, nytt kol påfyllas, fyren tändas och med fläkt drivas fram till att ge gas. För att spara batteriet, som skulle ge kraft att suga fram gasen till motorn, så startade vi bilen varje morgon med hjälp av häst. Hästen fick dra bilen och genom att ha en växel ilagd så sög motorn fram gasen och bilen startade förhoppningsfullt.

Oftast fick vi vara två när bilen skulle startas men efter hand var hästen så van att jag brukade starta bilen ensam. Det gick till så att hästen fick draget fastsatt i bilen. När gasen var fullgod fick hästen tecken att dra igång. När bilen startat så gav jag en signal med tutan och hästen stannade. Jag gick ur bilen lossade hästen som sprang ensam hem till stallet. Efter kom jag sen med bilen.

Det var en lyckodag, sade far, när han fick montera bort gengasaggregatet efter krigsslutet och börja köra bilen på bensin.

Karl Olof Karlsson