FRÅN NÄTTRABY, VIA SÖDERMANLAND, SMÅLAND TILL RONNEBY Yngve Håkansson var en den 'modärna tidens' vandringsarbetare. Ett levnadsöde som var vanligt hos järnvägare, televerkare och en del andra yrken. Jag berättar här om min far som i likhet med gångna tiders persontåg gjorde uppehåll på många stationer.

Järnväg och stins, 1940-talet (plats okänd).Foto: SVT Bild Det började redan i Nättraby. På NAEJ, Nättraby Alnaryd Älmeboda järnväg. Efter realexamen i Ronneby 1914 anställdes Johanneshussonen Yngve Håkansson på den lilla 600-milimetersbanan från Blekingekusten upp till de småländska bygderna.

Efter drygt ett år fick han tjänst på Norra Sörmlands Järnväg. Men tydligen hade tiden i Nättraby gett efterklang: I en minnesskrift om NAEJ berättar en Albert Karlsson i Nättraby följande: "Banan rekryterade sin personal outbildad och fick sålunda utbilda den vid det egna företaget. Utom från folkskolan kom några från stamanställning vid Karlskrona-garnisonen, någon hade folkhögskola. ."

I Torshälla, Eskilstuna och Åkers Styckebruk fortsatte karriären. En kort tid tjänstgjorde han också i Mariefred, stationen som han långt senare märkligt nog fick en personlig knytning till: Museibanan Östra Sörmlands Järnväg etablerades i Mariefred på sextiotalet. Också den en 600 mm-bana. Ett stort dragplåster där är ångloket H.M. NELSSON och ett par personvagnar som ursprungligen ångade fram just på Nättrabybanan. Dessutom tillbringade Yngves sonson några somrar som hobbyjärnvägare på museispåret.

Nya mål hägrade och i slutet på trettiotalet bar det söderut. Till järnvägsmetropolen Nässjö. Ett bra stycke närmare hemlänet även om avstånden på alla sätt var längre på den tiden. Ett belysande exempel: Allt emellanåt ringdes det till bröder och systrar i Blekinge. "Jag vill beställa ett rikssamtal till Johanneshus nummer 6" Sedan var det en lång väntan. Kanske en timme. Kanske två. Till det äntligen kom en signal med ett "Klart Johanneshus nummer 6".

I tjänsten var uppkopplingarna av nödvändighet snabbare. Min fars uppgift var för det mesta som tågledare. Ett jobb som helt saknade exempelvis stinsens aura hos allmänheten. Men det var tågledaren som bakom kulisserna satt som spindeln i nätet och dirigerade tågmöten, ändrade tåglägen och vad det kunde heta. Per telefon från Mjölby i norr till Hässleholm i söder utmed stambanan. Jour var fjärde natt. Om tågtrafiken gick som på räls blev det sömn, om inte blev det vaknatt med luren ständigt i örat.

Det borde ha blivit mindre stressigt som stins i Ljungby på 50-talet. Men även Ljungby var en järnvägsknut att räkna med. Småland-Skånes järnvägar korsade här smalspåret mellan Karlshamn och Halmstad. Och inte nog med det. Framtidstron resulterade i att gamla stationen revs och en barrack fick tjäna som provisorisk station till ett nytt stationshus kunde invigas. Så inte blev det lugnt inte.

All järnvägstrafik i Ljungby upphörde sedan snopet på sjuttiotalet. Men det slapp Yngve uppleva. Redan 1955 antog han en ny utmaning. Som stins i Ronneby. Här var det inget nytt stationshus på gång. Nej, här skulle hela gamla Blekinge Kustbanespåret breddas till normalspår. På köpet hade cirkeln slutits och han var tillbaka till sitt kära Blekinge.

Och efter en sejour som stins i Kimstad i Östergötland återvände han efter några år som pensionär till Ronneby.

Perry Håkansson