STOCKHOLM Efter diverse jobb fram till 1961 började jag som vaktmästare på IBM. Resten är IT-historia.

Född 1936 i Stockholm. Slutade formella studier efter andra latinringen i Kungsholms Läroverk. Diverse jobb fram till 1961 då jag började som vaktmästare på IBM:s utbildningsavdelning. Sedan gick karriären snabbt och redan hösten 1961 höll jag min första programmeringskurs för kunder. Jobbade som instruktör (hålkortsmaskiner, 1401, 1440, System/360 etc.) till 1967, då jag blev systemspecialist på ett försäljningskontor för att hjälpa kunder att komma igång med sina IT-projekt.

Växlade sedan mellan olika stabsjobb, produktlanseringar och fältarbete som projektledare fram till 1982, då jag var med och lanserade IBM:s första persondator, som jag också blev svensk produktchef för. 1984 trappade jag ner arbetet på IBM och gick ner till halvtid för att få tid att skriva läroböcker om PC-datorer. (12 böcker blev det.) 1997 gick jag i pension för att helt ägna mig åt en gammal kär hobby att göra dokumentärfilmer.

Märkligt nog hamnade jag precis rätt i tiden både när jag startade och avslutade min IT-karriär. Utan moderna och billiga hemdatorer med enorma hårddiskar och avancerade videoredigeringsprogram skulle jag idag aldrig kunnat förverkliga mitt intresse för film som pensionär på gamla dar.

Jag hade som sagt en enorm tur som hamnade på IBM på 60-talet. Det fanns inga formella regler för vilken skolutbildning och vilka akademiska meriter som krävdes för att arbeta med datorer på den tiden. IBM blev mitt universitet och så här retrospektivt tror jag fortfarande att akademiska studier aldrig kan ersätta den praktiska utbildningen inom datorindustrin.

Mina första sju år som lärare på IBM gick som på räls eftersom det var jag som hittade på övningsexemplen och hade facit i min hand. Det blev betydligt jobbigare, när jag kastades ut på fältet för att möta livs levande kunder och riktiga företagsproblem. Mina kunskaper i bokföring var näst intill obefintliga för att inte tala om mer avancerad företagsekonomi. Jag trodde att "fakturor i ändlös bana" var ett citat ur Harry Martinsons Aniara. Men jag löste problemet genom att låta kunderna lära mig hur ett företag fungerar. Jag sa till kunden: "Jag vet hur IBM:s datorer fungerar och det ska jag lära dig. Jag vet däremot inte hur ditt företag fungerar och det måste du lära mig!"

Jag skulle kunna skriva en hel bok under den här rubriken men jag får väl nöja mig med några smakprov från 60-talet då hålkorten fortfarande användes. Som instruktör på IBM:s utbildningsavdelning, fick jag börja med att lära ut hur olika hålkortsmaskiner fungerade.

Programmeringen gick till så att man kopplade sladdar i en box ungefär som i gamla tiders telefonväxlar. Maskinerna använde sig av elektromagnetiska reläer för att utföra logiska val och gjorde beräkningar med hjälp av hundratals kugghjul. Det fanns en maskin som hette 602 Calculator som kunde utföra additioner, subtraktioner, multiplikationer och divisioner förutom att läsa ingångsdata från hålkort och stansa ut resultaten i nya hålkort. För att lära ut hur man programmerade maskinen höll jag en kurs som varade i två veckor. Hela sista veckan gick åt till att förklara hur division fungerade.

Eftersom man inte kunde lita på att maskinen räknade rätt, var man tvungen att komplettera programmet med en slinga som testade divisionen. Genom att multiplicera divisorn med kvoten, addera resten och jämföra med dividenden fick man en hyfsad kontroll. Decimalkommats placering och noggrannheten i kvoten fick programmeraren själv räkna ut och logiken påminde om gamla tiders räknesnurror som användes på kontoren i början av 1900-talet - sk Odhnersnurror. När allting till sist fungerade tog det ungefär tio sekunder för maskinen att utföra varje division!

Innan datorer med magnetband och skivminnen tog över all databehandling, lagrades all information i hålkort som rymde 80 tecken. Ett färdigt system för löner, bokföring eller fakturering involverade ett halvt dussin olika hålkortsmaskiner, där varje maskin hade sin speciella uppgift. Det fanns sorterare, kollatorer som samsorterade hålkort mellan olika register, gruppstansar och reproducerare som kopierade information mellan hålkorten, kalkylatorer och till sist tabulatorer som både kunde räkna och skriva ut rapporter på papper i ändlös bana.

Bengt Kynning