GÖTEBORGS STADS SPÄDBARNS- OCH MÖDRAHEM Arbetet på barnhemmet började kl 6.30 då barnen ett och ett togs ur sina sängar för blöjbyte (tygblöjor förstås). När alla de tilldelade barnen fått ny blöja och kläder blev de matade med välling. Man tog alltid ETT barn, skötte det, gick tillbaka till stora salen och tog nästa barn.

Det var en solig sensommardag 1947 som jag första gången gick genom den lilla träporten till Gullbergsbrohemmet. Jag var 18 år och ville ha betyg i spädbarnsvård. Det var nödvändigt för att senare kunna komma in på förskoleseminariet. Alltså hade jag anmält mig som praktikant - och blivit antagen. Att gå som praktikant kostade ingenting. Men man fick heller ingen lön. Eftersom jag bodde i Göteborg, hemma hos mina föräldrar var det något som vi kunde klara av.

Denna första dag gick jag till föreståndarinneexpeditionen för att anmäla mig. Det var Syster Inez som var chef för barnhemmet. Hon var en lugn, stilig sjuksköterska i full uniform. Blå klänning, vitt förkläde och med en liten vit sjuksköterskehätta på huvudet med ett smalt hakband. Snabbt blev jag visad till andra våningen där jag utan instruktion eller presentation blev lämnad ensam i en stor sal med mängder av små barn.

Barnen låg, kravlade, kröp eller lullade omkring. De var 1-2 år. Jag satte mig ner på golvet med ryggen mot en vägg. Vad skulle jag göra här?

Mitt i det stora rummet fanns ett stort tungt bord. Runt väggarna stod barnens vita järnsängar. Barnen gick och kröp runt bordet och under sängarna. Ibland var det någon som ramlade eller slog huvudet i en säng. Jag fick inte sitta vid väggen så många minuter för det var ständigt någon som behövde lite tröst eller hjälp. Leksaker? Ja, där fanns några bollar och en del slitna träleksaker.

Efter en stund började det komma personal som hämtade barn, ett och ett. De skulle då få mat. När alla fått mat kom samma personer och hämtade samma barn för att byta blöja .
Alla var uniformerade. Blå klänningar, vita förkläden. Barnsköterskorna hade små vita hättor på håret, eleverna hade vita dok hängande från huvudet ner mot axlarna, praktikanterna hade ingenting på huvudet. Men var blåvita. Var och en hade själv ansvar för inköp och skötsel av arbetskläder.

Jag fick sitta i "stora salen" många dagar. Sedan blev jag uppsatt på listan i skötrummet. Den sattes upp varje vecka. Man fick sig tilldelade 3-5 barn.

Arbetet började kl 6.30 då barnen ett och ett togs ur sina sängar för blöjbyte (tygblöjor förstås). När alla de tilldelade barnen fått ny blöja och kläder blev de matade med välling. Man tog alltid ETT barn, skötte det, gick tillbaka till stora salen och tog nästa barn. Då barnen skulle skötas tog man på sig ett stort skötförkläde. Ett vaxduksskydd och ett vitt kraftigt midjeförkläde.

Skötrummet var ett avlångt rum med tvättställ och vattenkran vid ena kortändan. Vid långsidan stod låga bord rakt ut från väggen, 5-6 stycken. Mellan borden intill väggen stod pallar. Då barnen skulle skötas satte man sig på pallen med barnet i knät. På bordet hade man ett tvättfat med vatten salva, talk och blöjor. Jag vill minnas att varje barn hade sin egen tvättlapp. De äldsta barnen fick sitta på pottan en stund för att bekanta sig med den. Det var sällan det blev något där.

Vid matning och skötsel skulle alla vara mycket neutrala. "Inget gullande" skulle man säga idag. Principen var att barnen inte skulle binda sig känslomässigt vid någon vårdare. Det var också därför som vi ständigt fick byta barn. Det var säkert riktigt och genomtänkt, den gången. Men det kändes hårt att lämna ett barn som man hade börjat bli bekant med. Det var också tungt när ett barn som man skött någon vecka sträckte armarna mot en och man tvingades vända sig mot barnet bredvid och ta det istället.

Ibland tog någon barnsköterska på sig en viktig min. Plockade fram speciella fina kläder. Tog tag i ett barn, klädde om det, borstade och fixade håret samt tog på sig själv ett rent nystruket förkläde och bar ner barnet till expeditionen. Där väntade Syster Inez och två eventuella adoptivföräldrar.

Jag minns ett tvillingpar som bars ner till beskådande. En av de äldre barnsköterskorna mumlade till henne som bar ner barnen "Försök att få dem att ta bägge, så att de inte blir delade." Om jag minns rätt kom de till samma adoptivhem.

Efter att ha lärt mig skötseln av nyfödda, haft ansvar för fyra gravt utvecklingsstörda barn samt kokat välling och mjölkblandningar i "Mjölk-köket" kom jag över till det andra huset . Där var matsal, tvätteri, personalkök och mödraavdelning.

Mödraavdelningens chef var en gammal ordentlig barnsköterska. Den första uppgift hon gav mig var att gå runt och inspektera bäddningen i mödrarummen. Jag gick och såg att de unga mödrarna höll på att bädda. Vi var ungefär jämngamla och jag kände mig besvärad av att granska deras bäddning. När jag såg att sängarna var OK gick jag till fröken X:son och sa att nu var det klart.

Hon gick genast och tittade i de två (tre?) rummen. Ett av överkasten var lite rynkigt. Det blev bakläxa. Mödrarna fick förutom att sköta sina barn också jobba hårt i tvätt och kök. De hade strikta scheman och kunde inte gå ut på kvällarna. Porten stängdes kl 21. De ogifta mödrarnas situation var inte avundsvärd.

Aina Nilson