BILLESHOLM Jag var dotter till en gruvarbetare. I somras på ett gruvmuseum i Kingswinford i England kom plötsligt känslan av oro tillbaka. Oron för min pappa. Detta är en glömd känsla som återkom efter 65 år.

En termos, som varit röd, men i minnesbilden är den väldigt avflagnad i färgen. På vaskbordet hemma i köket hos mor och far låg en kork i vattenbad i termosens skruvkork, en glasflaska med patentkork. Fanns inte termosen där, var far i gruvan.

Foto: SVT Bild
Detta är en glömd bild som kom tillbaka efter 65 år. Och med denna bild också all oro jag hade inom mig, att far inte skulle komma hem mer. Sent en kväll knackade ett par gruvarbetare i sin kolade kläder på hos mor och vi fick beskedet om raset i gruvan. Jag var sex år och min far fick tillbringa ett halvt år i sjukhussäng på ett sjukhus som inte släppte in barn.

I somras var jag på besök hos dottern i England och hon visade mig ett gruvmuseum som ligger i Kingswinford. Det är en gruvby som är bevarad för att engelska barn inte skall glömma den viktiga gruvindustrins historia och påminna dem om hur deras far och morföräldrar slitit.

Jag gick med en guide i de underjordiska gångarna. Vi hade pannlampa för belysa vägen. Jag såg de trånga gruvhytterna, de våta och kalla utrymmena långt under mark. Jag kände lukten av stenkol och jag saknade min far som en gång varit gruvarbetare.

Britt Johansson