HOFORS En strålande vacker dag i Hofors 1969. Mormor och morfar har köpt färg-TV, och snart kommer Hep Stars till Parken.

Svenne Hedlund i Hep Stars 1969.Foto: SVT Bild Det var en varm och solig vårdag 1969, och jag var på ett strålande humör. Mormor och morfar hade köpt en färg-TV, och jag var på väg dit för att titta på den. Det var förstås bara test-bilden jag skulle få se vid den här tiden på eftermiddagen, men jag skulle i alla fall få se den i färg! Jag kände ingen annan som hade färg-TV.

På vägen från Högtomtaskolan, där jag gick i tvåan, passerade jag det alldeles nybyggda centrum. För att vara i Hofors var huset enormt, mörkbrunt och fyrkantigt som en legokloss. Det bestod av både EPA och Domus, och det enda som fattades för den där riktiga storstadskänslan, det var en rulltrappa. På EPA fanns ett ställ med smink, med maskara som man spottade i; det kändes som ett altare för min förbjudna tillbedjan och jag kunde stå framför det hur länge som helst och bara titta och längta. Den här dagen gick jag dock förbi affärerna.

Utanför Domus stod ett gäng KPLM:are, och skrek att USA skulle ut ur Vietnam. Min egen barnatro var den, att Tage Erlander var den enda sanne guden och SAP hans kyrka. Det gjorde mig illa till mods att kommunisterna ansåg att sossarna gick i Amerikas ledband. De fattade ju ingenting! Jag höll blicken stadigt i marken, och skyndade mej förbi.

Däremot saktade jag in en aning, när jag gick förbi Folkets Park. Mamma och pappa hade lovat att de skulle ta mig med dit, när Hep Stars uppträdde på Kvitterkväll. Det gjorde mig knäsvag av lycka, att jag skulle få se mitt livs kärlek, Svenne, i levande livet. Inne i parken höll ett gäng äldre ungdomar på och stojade. I mina ögon var de i den där magiska åldern, då man var fri och självständig men ännu inte förtorkat vuxen. 19 år, det var den ultimata åldern. Det skulle jag skynda mig att bli, men aldrig mer än det. De här ungdomarna var nog 19. De hade underbart vackra kläder och långa hår som svängde. De hade alltid roligt och rökte smala, skrynkliga cigaretter som luktade godare än andra. Man kallade dem för hippisar, och det skulle jag också bli.

På Västra Villagatan stod en ambulans utanför ett hus, och man rullade just ut en bår ur garaget. På den låg en man som jag kände igen utseendet på, trots att en plastmask dolde munnen och näsan. Jag minns att jag blev väldigt irriterad över att ingen hade dragit upp filten över mannen bara bröst. Det såg liksom oanständigt ut att han var så blottad. Den irritationen växte sig bara starkare, när jag senare fick veta att mannen hade gasat sig i garaget och i själva verket redan var död. Självmord var så vanliga i Hofors, att det inte väckte mer uppmärksamhet än om någon dog av hjärtinfarkt.

Innan jag gick hem till mormor, svängde jag ner på den lilla stigen bredvid ålderdomshemmet Bergsgården, ner till Tores kiosk på det alldeles nybyggda, ultramoderna Västerhöjden. Tore var mormors svåger, och av honom fick jag alltid massor med ihopklumpat eller trasigt godis. Arbetarbladets löpsedel under luckan berättade, att en full finne blivit knivskuren till döds av en annan full finne när de spelade kort - i Hofors, förstås. Här fanns mängder av finnar. De höll sig för sig själva och verkade inte bry sig om att lära sig svenska. Ungrarna höll sig också mest för sig själva, men de kunde prata svenska och det var fler familjer än vår där pappan var ungrare och mamman svenska.

På vägen upp till Bönhusberget gick jag in i skogen, medan jag proppade munnen full med godis. Det här var den skog där mormor och jag brukade plocka blåbär, eller gå till utsiktsberget och titta på solnedgången. Nu hade man huggit ur och börjat sätta upp pinnar för att markera det nya villaområde som skulle byggas. Oerhörd förtretad gick jag runt och drog upp pinnar och slängde dem huller om buller. Här skulle minsann inga hus byggas! (Ironiskt nog kom jag själv att bo i ett av dessa nya kedjehus, mindre än två år senare.)

Att se testbilden i färg var ganska häftigt, men inte motsvarade det mina höga förväntningar. Men inte behövde jag vara ledsen, för mormor hade bakat rågsiktskakor som fortfarande var varma. Jag fick äta precis hur mycket jag ville. Och det gjorde jag! Med massor av smör som smälte och rann över handen.

När jag på hemvägen gick nerför Bergsgatan, kunde jag se den röda röken välla ut från skorstenarna i verket. Pappa och morfar, och alla andra män jag kände, jobbade på SKF. Till höger om mig där jag gick, växte höghus upp ur backen. Så modernt hade Hofors blivit, och så mycket folk måste flytta hit för att jobba i verket, att man byggde höghus! Med hiss!

Min glädje och min framtidstro fick sig dock en mycket allvarlig knäck, när jag så småningom passerade kiosken vid Högtomta. Nu var klockan över fyra och kvällstidningarna hade kommit. "Svenne gifter sig med sin Lotta", stod det! Hur kunde han? Han hade ju inte ens haft chansen att träffa mig än, och så bestämmer han sig för att gifta sig med henne! Vilket förhastat misstag! Snyftande rusade jag hem och stängde in mig på mitt rum. Jag var otröstlig ända till kvällsmaten.

Moa Nagy