EN LÄGENHET I SOLHEM, SPÅNGA En sann historia om en modern lägenhet, ett barnbarn och en farmor som inget begriper.

Kvinnor är ofta chefer i köket. Då tycks det att efter många års träning kan kvinnan förstå sej på de så kallade vitvarorna som finns i ett kök, men jag har upptäckt att så icke är fallet. Inte för mej i alla fall. Inte i alla kök.

Det händer då och då att jag får vara barnvakt till yngsta barnbarnet som bor i Spånga utanför Stockholm. Hon bor med sina föräldrar i en alldeles ny lägenhet. Ibland inträffar det här när det lilla barnet skall ha varm mat. Det har ju aldrig varit problem för mej förut att värma något på spisen, men nu är det problem. Deras spis är inte lik min spis som jag har hemma. Det finns inte vred på den från 1-6 eller vad det kan vara, den har s.k. touch.

Man skall bara nudda vissa områden på spisen så börjar det hända grejor. Det gör det för andra, inte för mej, för jag kommer aldrig ihåg hur jag skall göra från den ena gången till den andra. Och så är jag så rädd att göra fel. Inte ser jag om jag har stängt av den heller, om jag får den att värma upp någonting.

Nu senast jag var där kom modern och jag överens om att det skulle nog vara enklare för mej att värma i micron. Som förstås inte heller ser ut som micron gör hemma hos mej. Nu var hon så fiffig så hon hade förprogrammerat den, eller vad det heter, så jag behövde bara trycka på EN knapp. Tänk, jag lyckades med det. Nu visade det sig att det här var en absolut överloppsgärning. Det lilla barnet ville inte ha den varma maten. Hon ville ha tio russin och en halv mugg mjölk. Jag satt nämligen bredvid och åt yoghurt och müsli.

Innan vi kommer så långt kan det också bli problem. Med att dra ut lådorna för att ta fram bestick. Där sitter det någon sorts spärr som gör att lillan och hennes farmor inte kan öppna lådorna. Likadant är det där soppåsen förvaras. En gång fick jag upp dörren och skulle väl göra mej viktig och minsann gå ut till sopnedkastet med den efter avslutad måltid. Då fanns det inget sopnedkast i trapphuset. Inte vet jag var föräldrarna gör av soppåsen. Slänger ut den från balkongen kanske. Dörren till balkongen tror jag inte att jag kan öppna heller, den har en krånglig låsanordning.

Ett badrum finns det ju också. Där ser inte strömbrytarna ut som hemma hos mej. Det är två stycken som sitter liksom mitt emot varandra, man skall vicka på dem så att det blir starkt ljus ibland och lite månljus ibland. Innan jag kom på det! Hur jag skulle göra! Det tog lite tid det också.

I badrummet finns också en våg på golvet. Nu är ju inte jag så där alldeles tänd på att väga mej, men om jag nu skulle vara det så vet jag ändå inte hur jag skall handskas med vågen. Den är förstås digital och det är inte bara att ställa sej på den och den visar 57,3 eller något sådant. Det vete sjutton hur man gör med den förresten. Det lilla barnet ställde sig och hoppade på den och då visade sig en massa åttor. Längre kom vi inte.

Telefonen kan jag också ha svårt med. Först att veta var den ligger någonstans när man hör att den ringer. Sen att komma ihåg vilken knapp man skall trycka på när man skall svara. Nog var det väl enklare förr när man bara lyfte luren och svarade hallå i en telefon som alltid stod på samma ställe.

Så där håller vi på, barnbarnet och jag. Men endera dagen lär jag mej väl. Eller också hon.

Birgitta Jacobson