HÖRNEFORS, NORDMALING Tre kilometer från mitt hem, i Hörnefors, gående efter mörka stigar genom skogen, växte vid ett ödetorp de vackraste liljekonvaljer i mångfald.

Min syster och jag bestämde oss på eftermiddagen för att plocka de vackra blommorna, men eftersom det fanns gott om älg i skogen valde vi den längre vägen på andra sidan ån.

Vi lånade fars herrcykel med påhängsmotor, syster körde och jag åkte. Puttrande kom vi fram till ödetorpet, ställde ifrån oss cykeln och gick de sista hundra metrarna fram till åkanten. Åh, så vackert, Hörneåån rann porlande och kluckande längst ner i nipan. Harr och forell hoppade efter mygg och larver, solen sken i försommarkvällen. På nipkanterna växte liljekonvaljer så långt ögat såg, ovanför vid torpet växte otaliga häggar och syrener som med sin bedövande doft invaggade oss i trygghet.

Hela atmosfären och omgivningarna var trolsk. Till och med namnet på området, Ysseldalarna, lät som en dröm. Jag blev prinsessan Konvalj på drömslottet, min syster blev drottning Lilja i kungariket Ysseldalarna. Skämtande och skrattande plockade vi flera buketter utav de trollbundna blommorna. De gamla grannarna som inte orkade plocka själva skulle ju få varsin bukett och själva skulle vi ha varsin, förutom den bukett som skulle stå på kaffebordet på midsommaraftonens morgon.

När vi äntligen fått nog hade vi kommit ännu några hundra meter bort från cykeln, men vad gjorde det. Med famnen full utav bedövande doft gick vi stigen tillbaka, lyckligt pratande om än det ena, än det andra. Tänk så trevligt vi haft och vad glada grannarna skulle bli. Och vilken tur vi haft, inte en enda älg hade vi stött på, inte ens någon räv eller hare.

Då såg vi på avstånd cykeln lutad mot ett träd och femtio meter längre bort, i vägens riktning, stod en stor ståtlig älgtjur. Hur i all världen skull vi komma förbi den faran? Jag fick alla blommorna i min famn och min syster smög fram mot cykeln, då lyfte älgen på sitt huvud, blickade emot oss men återgick snart till att slicka saltet från stenarna på vägen.

Å, nej, han såg oss inte, han hade bara hört min systers smygande steg över vägen, när hon stannade återgick den stora tjuren till sin favoritsysselsättning. Vinden blåste från älgen mot oss, han kände ingen människolukt, ingen fara för honom.

Vad skulle vi ta oss till? Nu hade vi glömt prinsessan Konvalj och drottning Lilja. Nu fanns bara skogarnas konung och två rädda systrar mitt ute i den mörka skogen. Ingen kunde hjälpa oss. Syster nådde fram till cykeln, hon styrde sakta upp den på vägen, medan jag avancerade framåt vid den andra sidan av vägen. Syster försökte starta påhängsmotorn, men i nervositeten lyckades inte det förrän efter det sjunde försöket. Älgen följde hela tiden nyfiket våra förehavanden, men han flyttade sig inte en meter.

Liljekonvaljerna började sloka i mina krampaktigt knutna händer och min syster föreslog att jag skulle spänna fast dem på pakethållaren. Jag kunde ju åka på ramen eftersom det var en herrcykel. Vi klappade händerna för att försöka skrämma iväg den levande vägspärren, men han bara tittade sorgset på oss. Till slut, efter många handklappningar och lika många sorgsna ögonkast från älgen, masade han sig sakta in i skogen och vi slängde oss på cykeln och susade iväg (25 km/tim).

Jag hann se älgens ögon som storögt glodde på oss två meter in i skogen, när vi åkte förbi. Hem kom vi i alla fall ifrån det stora äventyret med livet i behåll, om än våra ben darrade som asplöv när vi klev av cykeln. Liljekonvaljerna fick vi ställa i vatten över natten innan vi kunde ge bort några. Men på midsommaraftonens morgon spred de sin doft både hos grannarna och på vårt kaffebord.

Eva Lundin