GÖTEBORG 1946 var jag 14 år gammal och kriget var slut sedan något år i Europa. Vi som var unga då hade en väldig ljus framtidstro och någon myntade att det aldrig mer skulle bli krig i vår tid. Men i Fulton i USA talade Winston Churchill år 1946 om en järnridå i östra Europa och om ett kallt krig.

Det var kanske inte var så mycket man brydde sig om de där stora sakerna, med krig och annat elände, när man var endast 14 år. Mer spännande var det att tänka på barnförbjudna filmer. Det fanns en gräns på 15 år på biograferna. Ingen minderårig släpptes in och biografvaktmästarna var mycket noga med att man hade åldern inne. Men det var så spännande, det där med de där barnförbjudna filmerna som just vid denna tid, efterkrigstiden, kom från USA.

Jag var lång till växten när jag var 14 år. På bussen skulle jag alltid lösa halv biljett, men för det mesta sade busskonduktören (Jo, det fanns sådana på den tiden): "Du som är längst i bussen skall väl inte lösa halv biljett, eller hur?"

Pengar hade jag, och det hade jag själv tjänat. Jag kan aldrig minnas att jag hade någon veckopeng. Jag tjänade mina pengar genom att bära väskor på Centralstationen på lördagar och söndagar och ofta blev det en bra slant. Ofta på somrarna ville folk ha hjälp med alla väskorna till tåget som skulle med till sommarstugorna. På den tiden var ju bilismen inte lika vanlig, utan folk använde kollektiva färdmedel. I juni månad bar jag dessutom väskor vid skärgårdsbåtarna vid både stenpiren och träpiren i Göteborgs hamn. Den sistnämnda finns inte längre.

Vet ni vad jag köpte för mina första pengar som jag hade tjänat på att bära väskor? Jo, jag köpte en hatt. Bara för att se lite äldre ut. Min första hatt. Alla ynglingar och unga män över 16 år hade hatt på den tiden, dessförinnan använda man keps eller basker. Ibland hade unga killar toppluva, som också var mycket populärt. Jag minns att min mamma grät när jag kom hem i min nya hatt.

Jag tyckte att jag såg riktigt stilig ut i min nya fina hatt, inköpt i en affär på Kyrkogatan i Göteborg. Jag såg plötsligt lite äldre ut. Men det var kanske bara jag själv som tänkte så. Då kom jag att tänka på, om jag skulle försöka komma in på någon barnförbjuden film? Det var lite sport det där med att komma in på barnförbjudna filmer. Kompisarna skröt ofta om att de hade lyckats komma in, trots att de inte hade den rätta åldern inne.

Skådespelaren Richard Widmark 1972.Foto: Scanpix År 1946 gick det en film som hette "Ursäkta, det är fel nummer" med Barbara Stanwyck och Richard Widmark i huvudrollerna. Den sistnämnda kallades för den leende gangstern och alla hans filmer var alltid skräckfilmer. Alla de äldre kompisarna talade om den här filmen, för den lär ha varit extra spännande. Jag beslöt mig att den filmen skulle jag se till varje pris.

Jag tog på mig min nyinköpta hatt, lånade pappas överrock och gick i väg till biografen Kaparen som låg vid Stigbergstorget i Göteborg. Jag löste biljett i kassan och den medelålders kassörskan sade ingenting. Jag tyckte bara att hon tittade lite misstänkt, men jag anlade allvarsam min. Biljettvaktmästaren tittade också lite granskande på mig. Men jag hade tur. Det var en lång kö in till biografsalongen och han hade han fullt upp med klippa och kolla att alla hade giltiga biljetter. Jag var ju dessutom en bland de längsta i biografkön så biljettvaktmästaren hann aldrig fråga om någon ålder för han var fullt sysselsatt med biljetterna.

Väl inne i biografsalongen kunde jag slappna av. Filmen var mycket spännande. Jag var inte särskilt tuff av mig på den tiden. Men en smygande känsla av lite skrämsel började jag känna av. I slutscenen sitter hjältinnan, Barbara Stanwyck, i sin rullstol mitt i natten på övervåningen, när hon plötsligt hör hur en dörr öppnas i nedervåningen. Man ser inte inkräktaren, men man hör och förnimmer hans steg uppför trappan. Plötsligt ser man hans skugga. Hjältinnan vrider sig av oro och skräck och ramlar ned på golvet från rullstolen. Jag minns ännu att det var ett och annat tjut från några av biografpubliken.

Filmen slutade naturligtvis med mord på hjältinnan. I slutsekunderna av filmen ringer telefonen och mördaren svarar: "Ursäkta, det är fel nummer", och lägger på luren. Filmen slutade så.

Klockan nio hade filmen slutat och det var mörkt ute. Så där mörkt det bara kan bli en regnig novemberkväll. Vi bodde i Masthugget i Göteborg och jag tog en promenad hem. Men jag tyckte hela tiden att det var någon som förföljde mig. Till slut halvsprang jag den sista biten. Väl hemkommen till vårt hus visade det sig att vicevärden hade låst porten. Då var man hänvisad att gå genom en park för att komma till den husport som ledde in till vår lägenhet. Det var kolmörkt och jag skulle aldrig våga gå i det där beckmörkret genom parken som ledde hem till vår port efter ha sett den skräckfilmen. Trots att jag hade nyinköpt hatt.

Jag fick gå upp till en skolkompis som bodde i närheten av vår bostad, och vars port inte stängde för klockan elva på kvällen. Jag ringde hem till min pappa och bad honom att hämta mig vid porten eftersom han hade nyckel till densamma.

Väl hemma igen erkände jag för mina föräldrar att jag hade varit på en barnförbjuden film. Skamset berättade jag också, att jag blev mer rädd än road av den filmen som jag såg. Det var rätt åt dig tyckte mina föräldrar. Är det barnförbjudet så skall minderåriga inte gå och se sådana filmer, sade slutligen min pappa. Men jag kom ihåg ett uttryck som jag sade till mina föräldrar att "förbjuden frukt smakar alltid bäst". Jag fick inget medhåll hemifrån.

Kanske är det så att vi jagar efter nya upplevelser men när vi väl har upplevt dem så var det inte så väldigt spännande längre. Vi blir roade för en liten stund. Kanske hade det varit bättre att väntat något år med barnförbjudna filmer när man inte längre behövde känna någon rädsla för någonting som inte var verkligt.

Till slut, det där med att jag köpte en hatt för att se lite äldre och mer mogen ut blev ändå inte så bra. Jag som trodde att hatten skulle vara entrébiljetten till vuxenvärlden. Ack, vad jag bedrog mig. Till sist var jag ändå den samma, en ganska vilsen och rädd tonåring år 1946.

Bertil Lindström