Streck

Judeknaben

STOCKHOLM OCH BODEN I skolan kallar dom mig för Judeknaben. Jag har ingen aning om vad det betyder. Jag frågar mamma. Hon svarar att själv är hon judinna, pappa halvjude på sin fars sida och följaktligen är jag bara trekvartsjude. Jag är dålig i matte men uträkningen verkar försvarbar.

Carlssons skola för gossar ligger 1940 vid Humlegården. Inte precis nån gratisinrättning. En höst då familjen halkar efter med den dryga terminsavgiften får jag på mina föräldrars vägnar be om fyra dagars uppskov med betalningen.

Fnittret sprider sig bland rikemansbarnen och skammens rodnad stiger på mina kinder. Ni förstår kvaliteten på den skolan. Den är ämnad för gossar som en dag skall anse sig lite finare än andra. Jag vet inte varför mina föräldrar vill se sitt enda barn i såna fina kretsar. De har inget att yvas över. Pappa är handelsresande vid ett kortförlag och mamma - ja, vad gör mamma, när vi har hembiträde?

I skolan kallar dom mig för Judeknaben. Jag har ingen aning om vad det betyder. Jag frågar mamma. Hon svarar att själv är hon judinna, pappa halvjude på sin fars sida och följaktligen är jag bara trekvartsjude. Jag är dålig i matte men uträkningen verkar försvarbar. Nästa gång dom slår mig och skriker det där namnet frågar jag var dom har fått det ifrån. Jag är bara trekvarts. Även om jag försöker minska med två kvartar är dom på mej. Lärarna verkar inte bry sej. Värre är det för en annan klasskamrat, Salomon Goldstein. Han har inga bråkdelar alls att skylla på.

I en vecka smiter jag ifrån privatskolan. Istället sätter jag mig i Hedvig Eleonoras Folkskola. Där finns både pojkar och flickor och de har alls inte nåt emot mig. Men fristen varar inte länge. Portvaktens grabb talar om för mamma att han fått mej till bänkkamrat. Nästa dag följer Lilly mig till den rätta adressen. Korrektionsanstalten.

I varje fältpostbrev från pappa "nånstans vid norska gränsen" skäller han på mig för mitt uppförande mot mamma. Han har fullt upp med att oroa sig över tyskarnas trupprörelser vid norska gränsen. Vilket ögonblick som helst kan de gå till anfall. Klockan är fem minuter i tolv, är hans kryptiska besked i fältpostbreven. Till slut tröttnar pappa på mammas litanior. Han vill ha oss till Norrland, det förstår jag när rektorskan för Carlsson redovisar för klassen att hon inte tänker kräva mig på någon terminsavgift för de korta höstveckor som återstår till avfärden.

Mormor kommer hem som vanligt på söndagsmiddag. Redan i dörren är hon upprörd. Hon berättar om tyskarnas behandling av judar. Mamma blir hysterisk och ber mormor hålla käft och inte bry sig om vad några tanter i Berlin sladdrat om i några utsmugglade brev. Jag blir skärrad. Jag undrar om tre kvartar judiskt blod och en icke omskuren snopp räddar mig undan Hitlers dödspatruller. Får mardrömmar om att ett tyskt Stukaplan landar på taket till vårt hus på Artillerigatan. Flygarna går ner sju trappor, bryter sig in hos oss och tar mej och Goldstein till fånga och sätter oss på tåg till Tyskland. Jag är säker på att mormors brevvänner har rätt. Om dagarna lever jag i föreställningen om Norrland som en den enda fridsamma platsen på jorden. Och välkomnar resan.

En och annan antisemit finns nog också i Boden. Hör talas om Generalen som prenumerar på Dagen, en nazistisk blaska. Men enligt rykte är han judevänlig. Hur han får det att gå ihop vet jag inte. Men han kanske också räknar med bråkdelar. Hoppas jag.

Stan utandas en rå atmosfär. Ovan meterhöga vallar av snö råder ett kompakt mörker 24 timmar om dygnet, varje andetag sticker i lungorna som istappar. Kanske snön, kylan och mörkret får vissa människor extra stingsliga, lappsjukan grasserar och får folk att bita ihop och verka avoga, nära att dra kniv. Krigsstämningen - ett grått töcken av soldater, kamouflerade stridsvagnar och bunkrar, svart mörkläggningspapper som avskärmar billyktor, gatlampor och fönster från fientligt flyg, sandsäckar upptravade längs källarfönstren, människor apatiska, förslagna och rådvilla.

Redan andra dan i Boden gör jag bort mej. Både mamma och jag är alldeles utmattade efter resan. Jag försover mej. Vaknar minst en timme försent. Och till den nya skolan är det - hur långt? Nån har visat mig var busshållplatsen till stan ligger. En kilometer bort. Rusar den sträckan. I lumber-jackans innerficka ligger ett kuvert med terminsavgiften. Den förbannade bussen som aldrig kommer! Men löpsedlarna på kioskväggen tröstar: RÖDA ARMÉN RETIRERAR. FALLER KIEV? En förhoppning om att Hitler blir på bättre humör och inte invaderar Sverige. Vi kanske kan snart återvända till Stockholm.

Det är inte många i bussen. En och annan stiger på, nickar vänligt till var och en som om vi är en enda stor familj. Ödsligt liggande gårdar, mörka skogar, vida fält. Och plötsligt: en alltför storslagen domkyrka. Långt till skolan, tänker jag och frågar chauffören.
- Och det där är Boden?
Han ser på mig som en utomjording.
- Luleå, satan.
Lätt illamående och mycket blek hugger jag tag i stången. Fyra mil fel. Med terminsavgiften betalar jag ett tåg tillbaka till Boden.

Hans Abramson

Laddar...

Streck
Svenne Hedlund i Hep Stars. Foto: SVT

En nästan vanlig dag

HOFORS En strålande vacker dag i Hofors 1969. Mormor och morfar har köpt färg-TV, och snart kommer Hep Stars till Parken.

Moderns sömnadskunskaper uppmärksammades i tidningen. Foto: Privat

Mina barndomsminnen

STAGNELIUSVÄGEN, FREDHÄLL, STOCKHOLM Man hjälpte varandra med allt man kunde och tog del i varandras liv. Men skrika i trappan det fick man inte. Vad skulle grannarna säga.

Foto: SVT Bild

Rivnings-rea!

STOCKHOLMS CITY Jag håller mamma hårt i handen. Det dammar och vi hostar. Vart vi än går i Stockholms innerstad så river man hus.

Alternativ bild för flash innehåll.
Frida i Ingen är vän med en fattig. Foto: Anders Hansson.

Ingen är vän med en fattig Programmet om Frida har berört er lyssnare. Hör hela här.

Senaste nyheterna
Rebecca Vinterbarn Elg. Foto: UR

Rebecca utmanar Strindberg I Hej litteraturen får Strindberg-skeptikern Rebecca Vinterbarn Elg möjlighet att ge författaren en ny chans.