KARLSBRON, PRAG Jag var arbetslös och det var fem veckor sedan jag jobbade sist! Efter sex veckor var det olagligt att inte jobba. Det började bli farligt just nu. En enda dum polis kunde förstöra karriären som jag planerade: att aldrig mera arbeta.

Den tjeckiska huvudstaden Prag.Foto: Privat Jag gick över Karlsbron. Klockan var nio på morgonen och det var faktiskt inte så mycket folk ute ännu. Det var förresten aldrig så mycket folk ute som senare, efter revolutionen, när alla turister kom.

Om man inte arbetade på sex veckor, riskerade man sex månaders fängelse, nästa gång ett år, och tredje gången två år. Jag var arbetslös och det var fem veckor sedan jag jobbade sist! Efter sex veckor var det olagligt att inte jobba. Det började bli farligt just nu. En enda dum polis kunde förstöra karriären som jag planerade: att aldrig mera arbeta. Jag kunde på en gång åka i fängelse. Så var det på den tiden, man var tvungen att arbeta.

Nåja, klockan var nio på morgon, jag var ensam på bron, bekymrad och hade en och fyrtio i fickan, det räckte inte ens till en öl. Egentligen skulle jag kunnat stanna hemma. För det första fanns där inga poliser, och för det andra var klockan nio på morgonen, en hederlig medborgare som jag kunde ju sova. Men min mamma, ja hon var snäll, men hon sa att jag måste hitta ett jobb.

Det är egentligen ingen som arbetar, det fattade jag redan då. Alla snackar om att arbeta men alla försöker bara fixa någonting fint till sig själva, någonting sånt som gör att de egentligen slipper att jobba! Hur många är det som vi verkligen behöver, hur många gör verkligen ett nödvändigt behövt arbete? Man kan inte prata högljutt om det i dag, och det gick definitivt inte på den tiden.

Det var morgon, våren 1978, på Karlsbron i Prag med kommunistiskt diktatur, men utan turister. Jag befinner mig ungefär på mitten av bron då jag möter en kompis till mig.
- Hallå där, vart är du på väg?
- Åh fy fan, jag måste hitta ett jobb.
- Nej! Aldrig! Kommer inte på tal. Kom, vi går och tar en öl.
- Gärna det, men jag behöver 30 haler till att få ihop det.
- Strunta i det, jag bjuder, sa han som alltid var så generös.

Och så gick vi. Det fanns en restaurang vid universitetsbiblioteket, direkt ansluten till bron. Den öppnade klockan nio, och man fick en öl för en och sjuttio. När vi kom dit var det redan fullt med folk. Alla hederliga arbetare som sittandes i sina arbetskläder drack första morgonölen. Vi satte oss, fick våra första öl, och började prata. Nu var det lugnt, det var bara att kolla om polisen skulle dyka upp. De hade rätt att titta på ens ID och där fick man en stämpel när man arbetade. Om det skulle bli en sån kontroll skulle det vara kört för oss båda. Men efter några öl struntade vi i det.

Vi drack, pratade och drack, det kom andra kompisar, faktiskt rätt så många kompisar den dagen. De satt och drack och gick och kom tillbaka och så rullade det på hela dagen. Klockan var plötsligt sex och jag var fortfarande där. Jag kommer inte ihåg vem som betalade jättenotan som låg på bordet, men det var i alla fall dags att gå till någon annan restaurang, träffa kompisar och dricka lite till. Då gick vi, förutom min kompis som försvunnit för länge sen, först på en restaurang på Betlemske Namesti. Den var dyr, ölen kostade tre kronor. Sen flyttade vi till U Fleku, som var fruktansvärt dyr, redan på den tiden turistrestaurang, ölen kostade fyra och tjugo!

Där avslutade jag dagen. Och arbetet? Jag vet inte, när jag vaknade hemma nästa dag låg sju främmande människor och sov på golvet i mitt rum. Jag kände inte en enda och när jag kollade hade jag fortfarande en och fyrtio i min ficka. Min mamma var lite sur, men jag lovade att gå och söka arbete.

Det var våren 1978 i ett kommunistiskt Prag, jag var 17 år gammal och arbetslös. Hade man långt hår som inte motsvarade ID-fotot så fick man böter för det. För de pengarna kunde man köpa 20 öl och två paket cigaretter.

Karlsbron. Inte en enda människa på natten, få på dagarna. Paradis på den tiden, inget turisthelvete. Paradis när man gick och grubblande allena över liv och död. Jag älskade Karlsbron, Gamla stan, de ensamma gatorna, den lyx som vi hade - ensamheten. Utställningar som slutade eller kunde sluta med poliskontroll. Konserter, happenings, öl och hoppet att väst var bättre. Vi brukade träffas på gamla tjeckiska krogar. Diskutera, dricka, leka och älska. Många människor på samma sida, den vita? För att det var svart eller vitt, eller?

Jag hittade ett jobb och ett till och ett till och så var det plötsligt för många. Problemet var att man bara kunde byta jobb 2-3 gånger om året. Problemet var att jag inte orkade stanna så länge på ett arbete. Orkade inte jobba, orkade inte dricka, orkade inte leva. Frihetskänslan jag kände när jag fick stämpeln i ID-kortet som avslutade jobbhelvetet, var så underbar! Men det räckte inte. Då satt jag där igen, arbetsskygg, hemsk människa, som inte klarar att låtsas några långa år till. Fan, jag klarade ju att överleva nästan 20 år! Det enda hoppet var dårhuset: förtidspension.

Och det gick igenom. Det var inte konstigt att lastbilschaufförer skrek åt en: klipp dig och hitta ett jobb annars slår vi dig! Och det gjorde de. Året var 1979, fyra år till förtidspensionen.

Ladislav Capek

• Extern länk till skribenten