RYDFJÄLLS JÄRNHANDEL, UMEÅ Åh, vad jag önskade sjunga en sång, men jag vågade inte. Åh, vad jag längtade efter att få sitta i Jultomtens knä och bli kramad av honom, men jag vågade inte berätta det för honom. Jag stod i kön, och till sist var det min tur att komma in.

Tomten verkade både snäll och farlig.Foto: Scanpix Det var den första söndagen i advent år 1948 i småstaden Umeå. Jag var sex år gammal. Staden glittrade av ljus. Ovanför gatorna hade affärsmännen hängt girlanger med hundratals ljus i olika färger, som fick snökristallerna att gnistra på trottoarer och björkar.

Det var kallt. Människorna var klädda i vinterkappor och vinterrockar, pälsmössor, kraftiga kängor och skinnhandskar. Framför ansiktena flöt andedräkten ut som tjocka moln, som de kunde leka kurragömma bakom. Människorna i staden förväntades ströva omkring längs gatorna och titta i skyltfönstren.

Jag var intresserad av en enda affär, Rydfjälls Järnhandel. Framför butiken ringlade en lång kö av barn. I skyltfönstret satt Jultomten! Han var klädd i röd tomtedräkt och röd luva med vit pälskant, och han hade stort, vitt skägg. Han bjöd in barnen att sjunga en liten sång och sedan sitta i hans knä och få en kram.

Åh, vad jag önskade sjunga en sång, men jag vågade inte. Åh, vad jag längtade efter att få sitta i Jultomtens knä och bli kramad av honom, men jag vågade inte berätta det för honom. Jag stod i kön, och till sist var det min tur att komma in. Då lät jag barnet bakom mig gå före in till Jultomten, och nästa barn, och nästa. Jag stod i kön i flera timmar och lät de andra barnen gå förbi mig.

Till sist somnade jag, upprätthållen av trycket från människorna runtomkring mig. Någon hade pekat på mig och sagt högt så att alla kunde höra det:
- Titta på den där lilla flickan, hon kan sova stående!
Jag drömde att Jultomten skulle upptäcka mig, komma fram till mig med öppen famn och säga:
- Välkommen att sitta i mitt knä!
Och han skulle slå armarna runt mig och ge mig en varm kram och föreslå:
- Låt oss sjunga tillsammans!
Och jag skulle sitta i hans knä och sjunga tillsammans med honom, utan att vara rädd, och sedan skulle vi dansa i glädje. Men det hände aldrig. År efter år gick jag till Rydfjälls Järnhandel den första söndagen i advent. En dag hade jag blivit för stor att stå i kön.

Karin Ferry