GRUMS Den 9:e april 1940, satt vi vid radion, som hade ett litet 'fönster' som en tändsticksask, för att höra nyheterna. Så hördes hallåmannen: Stockholm-Motala. Tyskland har idag anfallit Norge, kungen och regeringen har flytt till England.

Vi små barn, jag var åtta och min syster sex år, (vi var åtta syskon) förstod väl inte allvaret. Men vi blev snart påminda om att det var allvar.

På eftermiddagen den 16 april, (det var civilförsvarsövning samma dag) hördes ett starkt motorljud, som från ett flygplan. Mycket riktigt, plötsligt kom ett flygplan rakt över oss på mycket låg höjd. Att det var ett tyskt flygplan syntes på hakkorset. Det gjorde en sväng över Folkets Hus, vände och fortsatte norrut.

En flicka, Lilly, några år äldre än mig, började att gråta och vi sprang ner i vår källare för att ta skydd. En kamrat, Gunde, berättade att hans pappa höll på att måla huset och Gunde höll i stegen, då fick han se flygplanet komma och ropade till pappan. "Det kommer ett tyskt flygplan över oss!" Pappa Helge sa då, "Vad fantiserar du om?" och just då kom planet en andra gång och pappa Helge blev att lite snopen.

Strax kom en bil med militärer, de kom från Slottsbron där de bevakade bron. Nu kom de i full fart mot kyrkan, för att bevaka planet. Så det var en spännande dag, när kriget blev allvar i Grums.

Flygplanet kom från Norge mot Arvika-Filipstad-Karlstad och landade klockan 18.30 vid kyrkan. Besättningen på tre man förklarade att man tappat kursen. Nödlandningen skedde till följd av bränslebrist. Efter två dagar flögs planet till Västerås och den 2 september till Tyskland. Vi som gick i skolan såg när det startade.

Ett annat minne är mörkläggningen, inga ljus i fönstren fick synas, det fanns tjocka rullgardiner som inte släppte ut ljus och det bevakades så att ingen fuskade. Jag var med min bror, sju år äldre, på ett bevakningsuppdrag för att se om det lyste ut. Kom det nån bil, var lamporna avskärmade, för att inte vägleda flyg.

Ibland var jag ordonnans och fick springa med meddelanden. Det var när man hade civilförsvarsövningar, spännande för en elvaåring. Jag minns att jag stod vid Grönbergs skola och tittade på, när militärerna kom, till fots och i hästdragna vagnar. Så kom det en officer, som ledde sin ridhäst och jag frågade om jag fick rida. "Jo det kan du få" sa han och hjälpte mig upp. Då kände jag mig som en cowboy där jag satt, på den vackra hästen.

Sven E Blomquist