JÄRNVÄGEN OCH KARLBERGSÅN I GRUMS Mitt barndomshem låg och ligger några hundra meter från järnvägen och den lilla Karlbergsån i Grums. Där i hemmets kök satt jag ofta som liten och tittade på när de svarta rykande ångloken körde fram och tillbaka.

Mitt barndomshem låg och ligger några hundra meter från järnvägen och den lilla Karlbergsån i Grums. Där i hemmets kök satt jag ofta som liten och tittade på när de svarta rykande ångloken körde fram och tillbaka. Ibland så körde de fram och tillbaka många gånger, jag förstod inte då att de växlade för att köra till fabriken och sågverket, som låg intill varandra. Dit skulle timmer köras och papper hämtas.

På den tiden fanns inga luftstyrda bromsar på vagnarna, utan man hade så kallade bromsare med på tågen. De hade en liten kur att sitta i och väntade på signal från lokföraren när de skulle bromsa med den stora ratt, som satt längst bak i vagnen. Det satt bromsare i var tredje vagn, min far var bromsare en tid.

Men så en dag i slutet av 1930-talet hände något. Då kom ett tåg med många vagnar lastade med kraftiga långa järnstolpar som man lastade av bredvid järnvägsspåren. Jag frågade då min far vad detta var för något. Han berättade då, att nu skulle tågen snart köras med elektricitet och att de svarta ångloken snart skulle sluta att köra. Så 1940 började de första elloken att komma och de gamla svarta ångloken syntes alltmer sällan, fast i början när de inte kom, så saknade man dem allt.

Så att jag och mina lekkamrater var nere vid ån och järnvägen och lekte var inte så konstigt. Då på 1930- och 40-talet fanns det ju inga lekplatser byggda, utan det var naturen som var vår lekplats. Vi var försiktiga när vi var där och lekte. Jag minns att vi brukade lägga örat mot rälsen för att höra om det kom något tåg. Då brukade vi lägga oss på en hylla av de stora stenar som järnvägsbrons balkar vilade på. Så där låg vi när tågen kom dundrande bara en knapp meter över våra huvuden. Kom det ett godståg så dundrade det en lång tid, fast det var ingen fara för oss, men spännande.

Det påstods att några personer på elakhet hade såpat rälsen vid stationen (det var många år före oss), så när tåget kom så gick det en lång sträcka innan det kunde stanna - naturligtvis ett farligt tilltag. En annan gång skulle de ha satt en gubbe av halm på spåret och på så sätt tvingat tåget att stanna.

Vid ännu ett tillfälle skulle de båda ha gjort ett annat hyss vid ett kapell när Metodisterna hade ett möte. Vid en av de sammankomsterna hade de baxat utedasset mot utgången, öppnat dassdörren och skrikit: ?in i kapellet, elden är lös!? De lyckades, för det blev panik inne i kapellet och man började springa ut. Då hände det som de båda hade velat. De första som sprang ut hamnade på dasset. Det skall tilläggas att de båda var kända för sina allehanda upptåg.

Men även vi var lite busiga förstås - det var när vi la ut paket på vägen. Vi gjorde ett paket och band ett snöre i som vi drog över vägen och la grus över. Sedan gömde vi oss bland buskarna vid vägen, så om det kom någon och försökte ta paketet så skulle vi dra undan det genom ett snabbt ryck med snöret.

Ett annat litet bus var när vi spelade hartsfiol, med björntråd, ett häftstift och en bit harts. En dag gjorde vi något som jag sedan var glad att vi hade gjort. Det kan verka konstigt, men vi hade på något vis fått tag i några cigarrer, så nu skulle det rökas, i smyg i skogen förstås. Och rökte gjorde vi och det glömmer jag aldrig, för cigarrer är ju ganska starka, så det började snurra i både huvud och mage ganska snart.
Jag blev väldigt, väldigt sjuk och spydde rejält. Jag minns att jag kom hem och lade mig på kökssoffan. Min mor frågade vad det var fatt, jag sa att jag fått magsjuka, men hon förstod nog vad det var, att jag hade rökt. Men som jag sa, jag var glad när jag hade frisknat till, för någon rökare blev jag aldrig efter den pärsen. Det var ett bra botemedel, för det var första och sista gången som jag rökte.

Utefter Karlbergsån växte det en skog av alar. Vi klättrade ofta upp i träden och gungade och lekte Tarzan. Vi klättrade högt upp i en al nära åkanten och gungade så den böjde sig över till andra sidan ån. Den var inte så bred på sommaren, och vi kom över för det mesta, men ibland gick alen av och vi hamnade i det smutsiga vattnet - på den tiden gick avloppet ut i ån.

Ibland jagade vi sork och råttor, som det fanns många av. Vi gjorde stenslungor som vi försökte skjuta dom med, men fick sällan in några träffar. En gång kastade jag en sten mot en större råtta, som, var på land. När jag hade kastat stenen mot råttan (jag missade), så vände hon sig om och satte sig och visade tänderna.

Den gången blev jag väldigt rädd och sprang därifrån så fort jag kunde. Det glömmer jag aldrig och tänker på med rysningar, sen var jag försiktig vid råttjakter.

Sven E Blomquist