SÖDERMALM Hösten 1940 kastades jag ensam ut i det stora ovissa - en annan skola. Det var Södra Kommunala Mellanskolan på Hornsgatan 93 i Stockholm. Att den var kommunal innebar att den var kostnadsfri, undervisningen vill säga. Böcker och resor och givetvis skollunch fick föräldrarna betala. De andra läroverken, Katarina Real och Södra Latin, kostade pengar och ansågs givetvis finare.

Strax före sju på morgonen gick jag hemifrån. Mellan 7.10-7.15 kom bussen från Handen, strax före halv åtta var jag vid Åhlén & Holm vid Ringvägen-Götgatan. Därifrån var nära en halvtimmes promenad längs Ringvägen till skolan. Sen gällde det att snabbt hänga av sig för att hinna in till morgonbönen som hölls i aulan och var obligatorisk för alla av Luthersk trosbekännelse, vilket jag tydligen ansågs vara.

Jag på klassfotot från 1942.Foto: Privat Spårvagn nr 4, ringlinjen, gick i stort samma väg som jag till skolan men det var ej tal om att åka. Det kostade tio öre och min veckopeng var två kronor. Av dessa skulle jag köpa mjölk för tio öre om dagen i mjölkaffären på Krukmakargatan och resten skulle räcka till småsaker som pennor, radergummi etc. Var jag sparsam och hade tur fanns kanske pengar över i slutet av veckan till en stor chokladkaka för 25 öre eller en tur med spårvagnen.

Mjölken vågade jag aldrig dra in på. Det var tufft nog ändå för en 13-åring att gå hemifrån sju på morgonen, äta ett par smörgåsar och dricka mjölk kl 11 och sedan inte få något i sig förrän efter klockan fem på eftermiddagen. Då hade man förutom själva skoldagen, kanske med gymnastik, gått ungefär sju kilometer. Vi gick i skolan även på lördagar men slutade då vid 13-tiden.

Det är knappast att undra på att det då och då hände att jag på eftermiddagen hade huvudvärk. Ibland när jag kom hem var jag så slut att jag inte orkade äta. Jag hade en fruktansvärd huvudvärk, kräktes utan att ha något att få upp och gick till sängs. Nästa morgon hade jag vilat upp mig och gick till skolan som vanligt.

När jag emellanåt blev alltför less på skolan skolkade jag de sista timmarna och satsade tio öre på att åka 4:an stan runt; Hornsgatan ned till Hornstull, Långholmsgatan, över Västerbron, Fridhemsplan, S:t Eriksgatan, Odengatan i hela dess längd, Valhallavägen förbi Stadion, hela Sibyllegatan ned till Nybroplan, Norrmalmstorg, längs Kungsträdgårdsgatan, Strömgatan till Gustav Adolfs torg, över Norrbro, svängen förbi Slottet, Skeppsbron med Finlandsbåtarna (och båtar som trafikerade Gotland och Norrlandskusten), Slussen och Katarinavägen med utsikten över Strömmen, Renstiernasgatan och Ringvägen fram till Götgatan där jag tog bussen hem.

Denna tur gjorde jag minst ett par gånger per termin och den innebar avkoppling och var en liten lustresa för mig. Jag bara satt där i spårvagnen och såg och upplevde - och lärde känna min stad. När jag skriver det här känner jag mig lite vemodig och inser att kraven på "avkoppling och lustresa" uppenbarligen blivit större hos dagens ungdom.

Bryggarvagnar från Münchenbryggeriet.Foto: Privat
I början av 40-talet fanns fortfarande många bryggerier kvar i Stockholm. Mitt emot Åhlén & Holm, där Ringen nu ligger låg Pihls bryggeri. På Söder låg också München- och Nürnbergbryggerierna. Varje morgon på min väg till skolan längs Ringvägen mötte jag bryggarhästarna; två stadiga kampar framför en stor flakvagn lastad med huvudsakligen öl.

På kuskbocken satt kusken, en stadig bit, väl påpälsad på vintern, oftast rödbrusig och ofta halsande en bira. På sig hade han ett stort förskinn, ett läderförkläde. Ölflaskorna (burkar fanns inte) stod i stora backar av trä, "soffor", som innehöll 50 flaskor. Ölen levererades till affärer och kanske framförallt till de många ölkaféer som då fanns. Ett känt sådan var Ringen i hörnet Ringvägen-Götgatan. Ölkaféerna var den tidens pubar och de serverade också billig och rejäl husmanskost.

På min väg till skolan passerade jag ett ölkafé, som öppnade klockan sju på morgonen, och Blomsterfondens bageri som spred en ljuvlig doft av nygräddat. Jag passerade också Eriksdal, Rosenlunds ålderdomshem, Södersjukhuset under byggnad, Tantolunden, Tobaksmonopolet och Zinkensdamms idrottsplats. Efter skolans slut hade jag god tid till bussen; den gick inte så ofta. Då gick jag olika vägar och lärde mig känna den del av Södermalm som ligger mellan Hornsgatan, Götgatan och Ringvägen. På frukostrasten inmutade jag resterande del av Söder fram till Riddarfjäden. Senare kom jag också att arbeta vid Hornsplan ett par år och på äldre dar bodde jag ett år vid Tjärhovsgatan.

Eftersom Sverige var ett avspärrat land under kriget 1939-45 var det stor brist på bränsle till stadens uppvärmning. Även hus och inrättningar som normalt hade varmvatten fick detta endast korta perioder. Ved var det bränsle som stod till buds och vedtravar var en dominerande syn i Stockholm. Trafiken var ringa och Ringvägen var och är en bred esplanad och gav plats för tiotusentals kubik ved i travar som sträckte sig hundratals meter.

De sista två åren i skolan fick jag pengar till lunchkuponger på den Norma-restaurang som låg i hörnet Ringvägen-Hornsgatan. Där ligger fortfarande en restaurang. Maten var kristidsmat; fiskpudding, fiskkorv, ragu av okänt ursprung m.m. Verkade maten alltför suspekt kunde man alltid välja gröt och mjölk med äppelmos. Hade man någon 10-öring över i slutet av veckan kunde man i godisaffären på Hornsgatan satsa på en stor påse kross från rånfabriken.

Stig Pettersson