ÖVERGÅRD, SOLLEFTEÅ Framför huset en liten bit bort låg sopgropen. Detta var på 1950-talet och till sopgropen kördes hela stans sopor.

Soporna kom från sjukhuset, regementena, skolorna, affärerna m.m. Det var en salig blandning och mycket farligt med baciller, särskilt en sommardag. Soporna låg öppna under lång tid innan man täckte över den med sand.

Barnen fick naturligtvis inte gå dit för det var farligt, men det var alltför spännande för att inte trotsa det förbudet. Så där rotades det runt bland soporna och de kunde hitta allt från rutten frukt till fina leksaker. Sedan smög de hem och gömde sina fynd så att föräldrarna inte skulle upptäcka dem.

Det fanns en farbror som hette Viktor Andersson och han var "chef" för sopgropen. Han var även kompis med alla råttorna som fanns där. Folk pratade och sa att Viktor gillade råttorna och brukade prata med dem.

Barbros mamma ringde till Hälsovårdsnämnden och berättade om alla råttorna i sopgropen. Inspektörerna kom och tittade, men de trodde att råttorna var katter, så stora var de!

Det var en bra bit ner till själva sopgropen och vägen slingrade sig ner dit med en skarp kurva och sedan gick vägen rakt utför.

Barbro hade fått en liten cykel av sina föräldrar, men hon tyckte att mammas stora cykel med ballonghjul var mycket mer spännande. Så en dag tog hon mammas stora cykel och cyklade efter pappa, som just gått ner med lite sopor i två hinkar. Döm om hans förskräckelse när han på vägen tillbaka får se sin dotter komma farande i hög fart nerför backen utan att kunna stanna! Barbro hade nämligen inte lärt sig att bromsa cykeln ännu.

Men han fann sig snabbt och förstod ögonblickligen att han måste stoppa henne, så han tog emot henne och cykeln och bägge föll omkull, cykeln och hinkarna. De hade tur för det gick bra. Det blev väl lite blåmärken och ömma ställen i ett par dagar, men bägge var glada att det inte blev värre.

Kort efter denna händelse fick Barbro en ny flickcykel, som hon älskade och cyklade mycket på.

Sopgropen var ett stort sandtag med gott om rotvältor på kanterna längst upp. Barnen brukade hoppa från kanterna och ner i sanden. De tävlade om vilken som kunde hoppa längst.

Barbro hade fått nya fina, röda sandaler. När hon en dag hoppade i sandtaget så tappade hon den ena sandalen. Hon letade förtvivlat efter den, men den hade försvunnit ner i sanden. Hon var tvungen att gå hem till mamma och berätta att hon hade mist sin ena sandal och det var inte roligt. Sandaler var dyra och de hade inte så mycket pengar.

Barbro Rikardsson