BJÖRKBACKEVÄGEN, HÄGGENÄS I FULLTOFTA SOCKEN Minne anno 1950-tal, då somrarna var sol och inga moln fanns på min himmel. I augusti var det kräfttid. Framåt kvällningen tog far och jag fram håvarna.

I augusti, just då björnbärsbacken lät sina vita fjäll flyga med vinden och karten lyste som krapp, då kom far. Jag väntade ivrigt på honom. Det var kräfttid och jag såg redan i fantasin far och mig agna våra håvar med sill som vi köpt av fiskatanten. Att fånga kräftor var ett av fars stora intressen. Det var på grund av kräftorna, de snart mogna björnbären och hallonplockningen vid "Hörsan" som han alltid tog semester i augusti.

Så kom äntligen dagen då vi skulle fånga kräftor. Framåt kvällningen tog far och jag fram håvarna. De var runda; en ring av stål och i den ett finmaskigt nät med två snören i mitten. Tre band gick från kanten mot håvens mitt och de knöts samman och avslutades med ett långt snöre, som skulle sitta fast i de långa käpparna, som far en tidigare sommar kvistat av i stora skogen. Vi tog den färska sillen, skar den i lagom bitar, band fast en bit i håvens mitt. Sedan var det bara att vänta på, att augustimörkret skulle smyga fram.

Vi klädde oss varmt och tog våra sygga stövlar på. Det fanns gott om hungriga mygg och marken var sank vid bäcken. Allt var stort, tyst och förfärligt stilla när vi gav oss iväg. Vi hämtade håvarna med den stinkande sillen. Man kunde höra spyflugornas kalasande. Far tog en spann, ficklampor och några knivar. Så gick vi i rad genom höga gräset, genom granskogen och snart hörde vi bäcken klucka. Mörkret hade dykt upp utan förvarning. Ficklamporna fick leda oss utmed bäckens rand. Håvarna lades ut nära några stora stenar. Man fick inte plaska, utan fint och nätt skulle de sänkas i det mörka vattnet. Så kilade vi fast den långa käppen. Nu skulle vi vänta.

Vi stod i mörkret, ordkarga, far tände sin pipa. Jag var alltid lite rädd, mörkret och skogens stora tystnad lade sig som en stor tjock filt runt oss. Det prasslade, en fågel flög skrämd upp och iväg. Då var det bra med far och den trygga doften från hans Hamiltonstoppade pipa.

Så började håvarnas vittjande. Vi smög försiktigt fram till första håven, lyste trevande med ficklampan. Fullt av kräftor! Vi drog försiktigt upp håven, svängde ner den på marken och plockade ner kräftorna i spannen. Jag fick tidigt lära mig att greppa dem över ryggen. Ljudet från kräftorna i spannen minns jag fortfarande. Smällandet från deras stjärtar när de kvickt backade och det puttrande ljudet. "Johannorna" som vi kallade de stora kräftorna blev det nästan slagsmål om. Men de smakade egentligen inte så gott.

Efter cirka tre timmar kunde fiskelyckan vara fullbordad, vi samlade ihop håvarna, vår fyllda spann och gick hem till mor i stugan. I mörkret hoade en uggla, då kunde det hända att jag stack min lediga hand in i fars stora varma näve.

I stugan väntade mor med varmt kaffe och ostsmörgåsar. Mor tittade på kvällens fångst; "Så små de är i år" eller "Titta en Johanna"! Så ställdes spannen med kräftorna utanför ytterdörren, vi lade på ett otätt lock och gick in i stugevärmen.

Nästa dag var det mors tur, men det är en annan historia!

Inger Wildenfeldt