VECKODAGSOMRÅDET I HÖKARÄNGEN Det var bostadsbrist i Stockholm under 1950 och 60-talet. Vi bodde i de sista nödbostäderna i veckodagsområdet i Hökarängen.

Vi var nygifta, vår son var tio månader när vi flyttade in i vårt första egna hem på Måndagsvägen 35 i Hökarängen. Bostadsbristen i Stockholm var i det närmaste katastrofal, så trots den bristande standarden på lägenheten var vi lyckliga att få en egen dörr att stänga. Året var 1956. Två år senare fick vi en dotter. Det här var ju före miljonprogrammets intensiva byggande som skulle ge 1 miljon nya bostäder under en tioårsperiod.

I Hökarängens veckodagsområde gjordes lägenheterna om till s k genomgångsbostäder. Husen har tre våningar. I varje trappuppgång var det sex lägenheter.
Av en normal tvåa med kök, sovrum, vardagsrum med balkong, hall och badrum gjorde man två provisoriska lägenheter. Den ena halvan bestod av köket, sovrummet och halva hallen. Köket hade varmvatten, elektrisk spis och kylskåp. Den andra halvan blev vardagsrum med lägenhetens enda värmeelement. Sen fanns balkongen och en liten bit av hallen. Badrummet hade gjorts till en pytteliten kokvrå med vedspis. Där finns varken varmvatten eller kylskåp. I den halvan bodde vi i tre år. Toaletterna låg på rad i källargången och delades av två familjer. Det fanns inga duschar.

Med bosättningslånet på tvåtusenfemhundra kronor möblerade vi det enda rummet. Ett draperi i kraftigt bomullstyg hängde vi från en skena i taket och delade av ena hörnan i rummet. Innanför draperiet mot kortväggen stod en säng och ut från väggen stod babysängen. På långväggen närmast den minimala hallen stod ett matbord med perstorpsplatta och fyra pinnstolar, i mitten ett sängskåp och i hörnan en fladdermusfåtölj. Framför fönstret och balkongdörren möblerade vi med en tvåsitsig turkosgrön soffa med karmar i jakarandaträ, en likadan fåtölj och ett avlångt soffbord i samma träslag. Bakom soffgruppen bildade draperiet en "fondvägg". I hörnet närmast fönstret ståoden svartvit TV.

Tidiga vintermornar när den råkalla luften i rummet och golvdraget kröp uppåt väggarna var det med motstånd jag klev ur sängen. Då var det nödvändigt att tända i vedspisen. Den elektriska kokplattan som vi införskaffade var ju ingen värmekälla. Längst ner i skafferiet stod en låda med vedträn som pappa hade huggit till vid sommarstugan. Det osade och rök in men efter en stund sprakade elden och det blev fort hett i den trånga kokvrån.

Jag hade blivit god vän med en granne på första våningen. När barnen skulle bada bar jag upp två hinkar med varmvatten. Barnen badade i en plastbalja som stod på perstorpsbordet. Grannfrun brukade bjuda på kaffe och nybakta bullar. När jag någon gång försökte mig på att baka fick kanelbullarna en extra arom av rök.

I den stora allmänna tvättstugan, som låg ett par kvarter bort, stortvättade jag en gång i månaden. Barnkläderna tvättade jag upp varje kväll i ett handfat i kokvrån och sköljde i iskallt vatten.

Veckodagsområdet fick tidigt dåligt rykte. Det var stökigt och bråkigt, området befolkades i ganska stor utsträckning av människor med sociala problem. Så här bodde många unga barnfamiljer i mitten av 50-talet. 1959 fick vi en modern tvårumslägenhet i det nybyggda Hagsätra.

Inga-Britt Qvarnström