SÖDERS HÖJDER KRING SOFIA KYRKA När det skrek för mycket i snasktarmen kilade jag in hos pappa och lyckades för det mesta få en liten slant. Det var min plats på jorden, vardagen för en liten tjej på söder i 40-talets Stockholm.

Jag föddes den 17 oktober 1936 på Södra BB, tidigt på morgonen när den första snön för den kommande vintern föll.
Min pappa var skomakarmästare och hade en liten verkstad på Bondegatan 45. Mamma var, som vanligt på den tiden, hemmafru och jag var deras första barn.

Vi bodde på Klippgatan 4A uppgång 12, 1/2 trappa ner. Det är ett rött tegelhus som omfattar ett kvarter, Klippgatan, Bondegatan, Borgmästargatan och Erstagatan. Man kunde komma in på gården från en av portarna på varje gata. Klippgatan var en viktig gata med Sofia kyrka i ena änden och en trappa i andra som ledde ner till Folkungagatan och vidare upp till Fjällgatan med bla Ersta sjukhus där jag hamnade när jag klämt armen i vår port.

På Klippgatan hoppade man hage, spelade kula, bollade mot en husvägg och använde hopprep på många sätt. Pappas verkstad var ju nästan som hemma. Mamma och jag brukade knacka i en vägg i vardagsrummet när det var dags för pappa att komma in och äta.

När det skrek för mycket i snasktarmen kilade jag in hos honom och lyckades för det mesta få en liten slant, så att jag kunde kila snett över gatan till Haags konfektyrfabrik och köpa något gott. Ibland ett hekto till pappa också. Det räckte med att säga "ett hekto till pappa" eftersom vi var stammisar.

På Bondegatan, en liten bit ner från Klippgatan bodde Per Anders Fogelström, en rödhårig kille, 10 år äldre än jag. Han var barnvakt åt mig vid ett par tillfällen, och vem kunde ana då att han skulle bli en berömd författare.

På vintern hängde långa vassa istappar ner från de flesta tak och en av dess föll ner på en tant som kom ut från en affär på Klippgatan och borrade sig in i hennes huvud så att hon omkom.

Sofia folkskola blev den första läroanstalten och det var så nära att jag kunde gå hem på frukostrasten. På Klippgatan fanns också ett sk barnrikehus och där bodde familjer med många barn. De barnen fick gratis mat i barnbespisningen i en källarlokal med små gallerförsedda fönster ut mot Skånegatan, och jag brukade kasta en blick ner där när jag gick förbi hem till min frukost. Det såg ut som ett fängelse och för mig såg barnen främmande och lite annorlunda ut.

Jag hade många lekkamrater på gården med sina 12 uppgångar men ibland gav jag mig ut på små äventyr. Oftast utan att ha talat om det för mamma så det blev ett väldigt liv ibland. Speciellt när jag lockat med någon liten kompis med löfte om godis.

En av mina fastrar hade en tobaksaffär på Götgatan snett emot Åhlen&Holm, och dit gick jag gärna för att prata lite och få ett paket Toy eller en dubbelkola Mjölkchoko eller något annat som en kroniskt snasksugen flicka gillade. Farmor och farfar bodde på Högalidsgatan och farfar, som också var skomakarmästare, hade alltid en ask Tenor i lådan på arbetsbordet och farmor en ask Emser i ett av köksskåpen. Det höll jag reda på. Utanför deras fönster mot Högalidsgatan drog Luciatåget förbi och det var ingen jul utan att min familj var där.

Kerstin Eckard