STENHAMMAREN I SUNDSVALL Kakelugnsmakaren Kacklan trodde han gjorde en bra affär men förlorade både heder och hem.

Kacklan var nog en redbar karl som med sitt kunnande i kakelugnsbranschen tjänat ihop till gård och hem såväl på Norrstranna (Norrmalm) som på Stenhammaren (Södermalm). Strax efter den stora stadsbranden 1888 i Sundsvall så växte stadsdelen Stenhammaren fram i ett närmast anarkistiskt byggkaos, utan stadsplan och med gårdar och skjul i ett virrvarr av byggen. Längst upp i sluttningen mot Södra Berget var det närmast slumbebyggelse medan nere vid Bergsgatan nära stan byggdes det stora träfastigheter i tre våningar med mycken snickarglädje.

Stadsfullmäktige var så förfärad över byggkaoset på Stenhammaren att man belönade gårdsägare på sluttningen ner mot stan för att plantera lövträd som likt en grön ridå skulle skyla det värsta av byggkaoset, åtminstone på somrarna. Till en början var det också väglöst mellan gårdarna. Husen och skjulen och endast kreatursstigarna Getatået och Vinkeltået skar igenom bebyggelsen. Vattenförsörjningen var obefintlig och Katthavet nära nuvarande Södermalmsskolan var en stinkande pöl. På västra delen av Stenhammaren hade i alla fall Kacklan sin ena gård.

Lönnkrogarna fanns i var och varannan fastighet och stod det en öppnad konservburk i fönstret var det ett tecken på att huset var försett med starkvaror och i många fall också befolkades med några av de över tvåhundra "sömmerskorna" verksamma i området. Att de sömmade mindre än sålde sina kroppar visste sjöfolket och varvspersonalen från hamnen, liksom de nyrika träpatronerna i den nyuppbyggda Stenstaden.

Den nyligen bildade Stenhammarens gårdsägarförening försökte med alla medel få stopp på såväl lönnkrogarna som bordellverksamheten. Stenhammaren var så illa beryktad, att polisen drog sig för att patrullera och gårdsägarföreningen utrustade stadsdelen med ett eget patrullerande garde och snart bytte man ut skamnamnet Stenhammaren mot Södermalm.

Kacklan hade utökat sin sysselsättning genom att hyra ut rum och lokaler till sömmerskornas verksamhet, varvid gårdsägargardet anmälde Kacklan för myndigheterna och han satt av 2,5 år medelst straffarbete. Väl ute igen kom han på den geniala idén att fortsätta verksamheten utan personligt ansvar, genom att skriva över kontrakten på sina fastigheter på sömmerskorna men för den delen också ta ut ordentlig "hyra", ända tills dess sömmerskorna kom på att de stod med kontrakten själva och därmed ägde fastigheterna.

Kacklan kastades ut ur "sina egna" bostäder och drev omkring på Södermalm med sin stora lopphund som följde sin husse i ur och skur, men alltid på motsatta sidan på gator och gränder. Det verkade som om han skämdes över sin bråkiga husse som nu fick tigga sig fram genom livet. Endast vid riktiga handgemäng som Kacklan var inblandad i mötte byrackan upp och försvarade sin husse. Snart nog hamnade Kacklan på fattigstugan "väst på stan", där hans öde avslutades. Vad som hände med hunden står skrivet i stjärnorna - och att den sista sömmerskan var verksam på Södermalm ända in i mitten på 1920-talet är också historia.

Anders Öhrn