POLISHUSET, MALMÖ Vi tre hade i många år varit tvångsarbetare i Berlin när jag fick uppdraget att lasta en exportförsändelse av trävaror till Mjölby i Sverige. Då började en flyktplan ta form.

Nyårsdagen 1943, mörker över Europa som stod i brand. När vi tre - min vän Kurt, min unga maka Gerda och jag - 12 timmar tidigare hade lämnat godsfinkan i Trelleborg blev vi bländade av allt eljus över bangården. Sju dagar hade vi legat i mörker, hade varit ängsliga men även förhoppningsfulla: skall vi nå friheten, slippa fördrivningen, koncentrationslägret, döden? Så som nazismen härjade i Europa!

Vi tre hade i många år varit tvångsarbetare i Berlin när jag fick uppdraget att lasta en exportförsändelse av trävaror till Mjölby i Sverige. Då började en flyktplan att ta form. Genom lyckliga omständigheter fick jag lov att ta hjälp vid lastningen av Kurt. På julafton 1942 stängdes vagnens dörrer och förseglades av tullen. Ingen hade sett oss gömma oss därinne. Vi hade ett litet golvutrumme under finkans öppningsbara lucka. Mat och dryck - beräknad för max. 20 dagar - fanns brevid oss. När färjan från Sassnitz hade kommit till Trelleborg var vi överens om att lämna vårt gömsle, att ta oss till Malmö och avvakta hur ödet hädanefter skulle förfara med oss. Vi hade nått friheten.

Med sista tåget år 1942 kom vi till Malmö. När vi stod i Centralens port och såg ut över allt bländande ljus började nyårsklockorna att ringa. Våra frihetsklockor. Ingen av oss tre skall någonsin glömma dessa minuter. Sedan drev vi omkring på staden. Snön yrde. Det var kallt. Säkert mellan minus 15 och 20 grader. Klockan fem den 1 januari 1943 öppnade Centralens vänthall igen. Vi drog oss dit, uppsökte toalett och tvättrum. Vi ville se så rena ut som möjligt när polisen - där vi ville ansöka om asyl - så småningom skulle ta hand om oss.

Det var vid tiotiden. Vi hade förts till polishuset. När man fick klart för sig vad som hade hänt - tre förföljda tyskar hade trasslat sig in i Sverige - särades vi omedelbart och blev inhysta i var sin cell. Vilken överraskning! Ett ljust, rent rum. En bäddat brits, med vitt lakan och täcke. Stol, litet bord. Spegel? Jag minns inte. Gerda beskrev händelsen många år senare:
- Once in my cell I walket over to the nice clean bed and the minute I heard the door close behind me, I fell on to it and started to cry. The policeman who had shut the door came back in, put his hand om my shoulder and said: "It´s all over now! It will be all right".

Fler överraskningar skulle det bli. Långa förhör. Först med mig, sedan med Kurt. Inga med Gerda! Varför inte? Det kom folk från Stockholm: Utlänningskommisionen, Försvarsstaben, Utrikesdepartementet. även från Tyska Legationen? Jag misstänkte det. Så höll man på i flera dagar. Sedan släpptes vi ut i ett dagrum. Vilken glädje att få återse varandra. Men nu tyckte jag att vi borde kunna få lite mera rörelse, att få frisk luft, kanske få ett bad eller få duscha. Det hade gått 11 dagar sedan vi kröp ner i godsvagnen.

Dagen därpå kom två av de av oss nu bekanta polismännen och tog oss till ett badhus. Vilken härlig känsla och tvätta bort all tysk smuts. Sedan fördes vi - efter en ny promenad - till ett bostadshus, som öppnades. Vi gick upp några våningar och blev bjudna in i en lägenhet. Där var julpyntat, en julgran vid ett fönster och ett framdukat kaffebord. Vi blev mållösa: Den svenska polisen bjuder tre flyktingar hem till sig på efterjulskaffe!!

Den överraskningen kan enbart den förstå som vet vilket rykte den tyska polisen hade i befolkningen ända sedan kejsartiden. Vi tre blev av denna männskliga och vänliga uppmärksamhet rörda och upprymt glada. Det var en oförglömlig upplevelse en av de första dagarna i friheten. Den sitter kvar hos oss alla tre.

Joachim Marcuse