"SLUMKVARTEREN" NEDANFÖR MARKET STREET, SAN FRANCISCO 1998 var jag och ett gäng glada "korvgubbar" på "studieresa" till USA och besökte bland annat San Francisco. Jag har alltid varit nyfiken och gått mina egna vägar. Så också denna gång.

Två månader kvar men redan jul i varuhusen på Market Street. Johnny Walker från Skara och jag var ute och gick på stan. Han heter inte Walker. Jag kallade honom så när vi var ute och gick. Jag gav honom flera öknamn i olika situationer.

Vi besökte ett stort varuhus som upptog ett helt kvarter. Varuhuset hade det svenskklingande namnet Nordstoms. Varuhuskedjans grundare utvandrade till Amerika i seklets början med två tomma händer och en affärside. När han avled för inte så länge sedan var han en av USAs rikaste män. När vi stegade in i varuhuset var det första vi mötte en hel granskog. Det var minst ett trettiotal cirka fyra meter höga konstgranar som var översållade, jag säger verkligt översållade, med julpynt. Det var glitter och glamour så långt ögat kunde nå. Kalle Ankas vackra julgran som Piff och Puff bor i på julafton, är blaha blaha mot dessa.

Vi gick vidare neråt Market Street, bort från dom stora glamourösa affärerna. Mot mindre butiker och till slut skumma kvarter med massor av lodisar och uteliggare. Johnny gav upp efter ett tag, med motiveringen att han ville vila en stund. Om det var för att han kände obehag av miljön förtäljer inte historien. Men jag fortsatte oförtrutet, för jag ville inte gå miste om nånting!

Jag hade videokameran med och filmade allt. Inte öppet, för jag ville inte riskera att nån som inte ville vara med på bild skulle ta illa upp. Jag ville dokumentera hur människorna hade det bortom dom flotta gatorna. Jag gjorde det "under cover" i största hemlighet! Kameran gick hela tiden och jag höll den i handen i knähöjd och strosade runt lite sakta som en turist utan mål, för att slänga upp kameran och filma nån "intressant" byggnad som eventuellt dök upp.
Efter en timma gick jag oskadd tillbaka till hotellrummet och tog en svalkande dusch innan jag tittade på det jag spelat in.

Jag upptäckte till min besvikelse att jag hade hållit kameran för mycket vinklad uppåt, så jag fick bara med överkroppen på dom personer som jag hade varit riktigt nära. Annars var det mest trädkronor och överdelen på diverse byggnader som jag inte hade ett dugg intresse av att ha på video.

Skam den som ger sig. Jag laddade kameran med ett nytt videoband och övade hur jag skulle hålla kameran för att få dom bilder jag ville ha. Sen satte jag dit ett fulladdat batteri och gick ytterligare en sväng. Jag såg uteliggare vart jag än tittade. Somliga gjorde vad som helst för att tjäna en coin, medan andra hade lagt omkull sig var det passade när tröttheten anföll dom. Det var gatumusikanter, rappare, mimare, tiggare och handikappade vars enda möjlighet att få något att äta var att rota i soptunnor eller att äta rester från tallrikarna på uteserveringarna. Dom flesta ägde förmodligen bara kläderna på kroppen, medan dom som var "förmögna" drog runt med bohaget i en kundvagn.

Nu hade det hunnit bli sen eftermiddag och fler skummisar dök upp som flugsvampar ur gränder och prång. Jag vandrade runt i gott och väl en timma innan jag tyckte att jag fått nog. Egentligen var det inte jag som fick nog, jag hade kunnat gå där en bra stund till. Jag körde kameran på longplaying, så bandet räckte nästan hur länge som helst. Att jag slutligen gick tillbaka till civilisationen var när jag hörde en skrovlig röst bakom mig som väste:

- It's a very bad "undercover"! Det var tydligen nån som upptäckt mitt smygfilmande och inte gillat vad jag gjorde. Jag såg hans spegelbild i ett fönster. Han var stor och kraftig och hade med lätthet kunnat stoppa ner mej i en soptunna. Jag låtsades som att jag ingenting hört. Jag gick bara lugnt vidare, utan att vända mig om, men beslöt att det nog var dags att lämna området.

Uppe på hotellrummet kunde jag inte bärga mig, jag kollade genast resultatet av mitt filmande som säkerligen skulle rendera mig en Oscar på dokumentärfilmfestivalen! Kan man gråta blod så hade jag gjort det. Det visade sig att batteriet som jag tog direkt från laddaren var felaktigt och hade bara ström för 10 minuters inspelning. Så jag hade kunnat gått i slummen hela natten utan att göra slut på videobandet!!!

Nu var jag igenkänd, så att göra ett tredje besök var inte att tänka på. Jag skulle förmodligen bli omringad av gatumusikanter och diverse andra suspekta typer som ville showa och bli filmade för att så småningom ha en chans att hamna på Broadway.

Under en rundtur dagen efter frågade jag guiden om det var nånstans i San Francisco man absolut inte skall gå?
- Inte nedanför Market Street!
- ALREADY DONE! svarade jag.

Morgan Deile