HAGA Min snälla och sociala mor brukade ofta säga några ord till de av samhällets olycksbarn hon passerade på gatorna i Göteborg. En av dessa var Nyckelpigan - en otroligt smutsig och närmast ökänd dam. En dag hade jag min första dejt, och vi råkade på "Nyckelpigan", med ödesdigra konsekvenser.

Säkerligen minns många minnesgoda göteborgare originalet "Nyckelpigan" som brukade frekventera kvarteren i Haga, Pustervik och även Järntorget kunde få besök av denna dam. En del kallade henne för "Trasdockan" och hon hade säkerligen flera namn. Hon var närmast ökänd. Alltid klädd i smutsiga trasor. Hon var alltid klädd i svart och hon hade en fotsida lång kjol med trasig underkant. En förfärligt ful hatt prydde hennes huvud med stripigt gråaktigt hår. Att hon kallades för "Nyckelpigan" berodde på att hon alltid bar på en stor nyckelknippa.

Hon ägde någon form av fastighet i Haga och det var därför hon hade så många nycklar på nyckelknippan. Hon hade också alltid en tjock bunt sedlar av alla valörer i handen. Hon bar däremot aldrig någon handväska. Mig veterligt så var det aldrig någon som rånade henne. Det kunde varit ganska lätt att putta omkull henne och ta sedelbunten.

Kanske berodde det på att hon stank så förfärligt av all slags smuts. Säkerligen tvättade hon sig aldrig och smutsen blev mer och mer ingrodd på hennes synliga delar av kroppen. Folk undvek henne, och kunde gå omvägar, för de kunde inte förmå stanken runt omkring henne.

Min mor var en mycket snäll och social kvinna och hon brukade ganska ofta säga några ord till dessa samhällets olycksbarn. Jag vet att hon då och då sade några ord till "Nyckelpigan" när de passerade varandra. "Nyckelpigan" hade kanske sett min mor och mig tillsammans och här följer en episod som jag helst vill glömma.

Vid ett tillfälle var jag ute på en så kallad träff med en förtjusande flicka. Jag bodde på den tiden i Masthugget och det gjorde hon också. Vi skulle gå på bio just den här kvällen. Vi gick igenom stadsdelen Haga för att komma ned till de centralare delarna av Göteborg. Vid hörnet Haga Nygatan och Kaponjärgatan mötte vi "Nyckelpigan" och mitt flicksällskap ryste till och sade vilken förfärlig människa hon är den där "Nyckelpigan". Precis när vi hade passerat "Nyckelpigan" vände hon sig om och sade med sin skrovliga stämma: "Hälsa så gott till din mamma".

Det blev tyst en lång stund mellan min flickvän och mig. Till slut sade mitt flicksällskap: "Vad har Ni för bekanta i Er familj?" Jag försökte förklara för henne att min mamma kände "Nyckelpigan" bara helt flyktigt. Till svar fick jag: "Ingen normal människa skulle någonsin befatta sig med att prata med den där "Nyckelpigan". Nu kan Du gå åt ett annat håll för jag betackar mig för sådana personer som har sådana bekantskaper".

Det hjälpte inte att jag försökte att förklara. Det blev ingen bio den här kvällen och bekantskapen med henne upphörde och återtogs aldrig mer. Jag tänker fortfarande då och då på denna episod. Men jag förstår också mitt flicksällskap. Ingen normal människa skulle vilja ha någon kontakt med "Nyckelpigan" som var ett sådant ökänt original.

Jag berättade aldrig detta för min mor. Men jag vet att hon betraktade alla människor som lika. För min mor var säkerligen "Nyckelpigan" en person vilken som helst. Jag tror att hon skulle ha haft svårt att förstå min flickväns uppträdande. Denna episod lärde mig i alla fall en läxa att man inte skall göra åtskillnad på folk. Men med "Nyckelpigan" borde min mor gjort ett undantag...

"Nyckelpigan" gick ett tragiskt öde till mötes. Hon var nästan en social olägenhet för övriga folk som bodde i stadsdelarna runt Järntorget. Hon blev till slut tvångsintagen på Lillhagens Mentalsjukhus. Där lär man hållet på att skrubba henne ren i åtskilliga dagar. Men "Nyckelpigan" överlevde inte detta att bli ren. Bara några dagar efter hon blivit inlagd på Lillhagens Sjukhus avled hon stilla. Jag skulle tro att hon var mellan 60 eller 70 år när hon avled men hon såg ut som 100.

Jag tänker ofta på den här historien och skäms lite grand. Men ändå tycker jag att min mor hade rätt att man skall behandla alla människor lika. Både de i rännstenen som i lyxvillan i Hovås.

Bertil Lindström