DOMTA BY I ÖSTERUNDA SOCKEN, UPPLAND Min farmors mormors farmor Stina Olsdotter föddes 1756 i Domta av jordägande bönder. Hon blev död 1833 i samma by helt utfattig. Utifrån det som skrivits i gamla domstolshandlingar och kyrkoarkiv har hennes levnadssaga framträtt.

Stina Olsdotter var bonddotter av ganska välbärgad och ansedd släkt. Hennes liv slutade i sorg och armod. Stina som var född 1756 hade en äldre syster och två yngre bröder. Modern dog när Stina var sjutton år och fadern gifte snart om sig med sin piga.

1772 gifte sig Stinas syster med en frälsebondes son i en grannby. Stina städslades där som piga samma år som modern dog. Strax innan Stina fyllde 18 år gifte hon sig med frälsebondens andra son, Pehr Larsson. Ett antagande är att hon väntade barn men att det aldrig blev fött.

De båda systrarna var nu gifta med två bröder som gemensamt hade arvejord i Ulvesta, en annan by i samma socken. 1774 flyttade de två bröderna till Ulvesta tillsammans med sina hustrur vilka i sin tur ägde jord i Domta. 1776 födde Stina tvillingflickor vilka dock båda dog före två års ålder. 1779 föddes sonen Lars.

Efter några år i Ulvesta skrevs avtal om fördelning av arv mellan syskon och avtal om lösensummor. Pehr och Stina blev ägare till Domta Mellangård om 1/12-dels mantal mot viss lösen till syskonen. Stinas syster och svåger köpte ut sina syskon ur Ulvesta och stannade där.

1982 fick Stina sonen Pehr men redan som liten lämnades han till Stinas barnlösa syster i Ulvesta där han blev kvar till vuxen ålder. 1786 födde Stina tvillingar igen, Johan och Anders, och 1789 föddes Cajsa. Sedan dröjde det ända till 1797 innan dottern Maria blev född.

Stina och hennes make kämpade för sin gård i Domta både med lösenpengar och med skatter. Det fanns ett femtontal jordägare i Domta och det som var Stinas och Pehrs jord reducerades betydligt genom försäljning eller inteckningar för överlevnads skull. Deras skulder växte hela tiden delvis på grund av det hårda skattetryck som rådde på den tiden.

1799 blev Stina änka. Det blev slitsamma år för Stina och den dåliga ekonomin gjorde att hon ibland åtalades för obetalda skatter och skulder. Hon fick stå till svars inför nämndemännen vid ting i Karleby tingshus i Simtuna socken. En gång blev hon helt grundlöst beskylld för att ha stulit en häst men blev efter flera rättegångar frikänd. Hon var en stark kvinna som inte drog sig för att åtala de rika förtryckarna.

Stinas äldsta son borde ha varit henne till hjälp och stöd men sonen Lars var en rå sälle som slogs och stal. Med sina kumpaner rånade han resande folk utefter vägar i bygden. Även sonen Johan var en ung man med stölder och oärlig handel på sitt samvete. En av Lars vänner var Per Olsson, den man som senare gifte sig med Lars syster Cajsa och blev mor Stinas måg. Också Per Olsson var en ondsint typ och inte heller Cajsa höll sig för god för att stjäla och begå brott. Hon såväl som de två bröderna och maken satt ofta i fängelse eller fick kyrkoplikt och spö som straff för olika förseelser.

Mor Stinas son Anders flyttade tidigt hemifrån och sonen Per som bodde hos mostern i Ulvesta blev soldat. Stinas yngsta dotter Maria gifte sig med en grenadjär och när han tog avsked skaffade de sig ett torp. Dessa tre barn gick det väl för men de tycks inte ha brytt sig om sin mor. Mor Stina kunde inte ha haft stor glädje av sina barn. Tre flyttade och tre blev vanartiga av de sex barn hon fick behålla till vuxen ålder.

1813 sålde Stina Domta hemmanet till sonen Johan när han skulle gifta sig och bilda familj. Men han klarade inte av skulderna och dessutom blev han ertappad med stölder och förskingring så han hamnade på fästning i Varberg. Gården övertogs av fordringsägare och Johans hustru och barn flyttade till en släkting. Stina som varit förutseende hade skrivit avtal om fördel på livstid vilket innebar att hon resten av livet hade rätt till bostad och uppehälle på egendomen i Domta oavsett ägare. Sonen Lars var sina sista levnadsår ofärdig och bodde med mor Stina i Domta till 1831.

När sonen Johan kom hem från sitt fängelsestraff bosatte han sig med hustrun och två döttrar i torpet Vreta under Ulvesta. Men han var sjuk och blev död strax före sin mor.

Dottern Cajsa och maken Per Olsson, en vettvilling som varit oduglig som soldat och även var oduglig som bonde, bodde i Ulvesta. Mor Stinas syster med make i Ulvesta hade förblivit barnlösa och när de blev döda ärvde mor Stina jorden. Hon testamenterade Ulvesta till sina barn.

Cajsa och Per Olsson fick åtta barn och fem av dem blev som sina föräldrar, missanpassade, tjuvar och bedragare som stal, slogs och bråkade. Till och med att äldste sonen straffades med halshuggning för rån, mord och mordbrand .

Stina Olsdotters liv var tungt och svårt. Att hennes barn blev mer eller mindre kriminella var hon säkert medveten om men hon slapp i alla fall uppleva de allra värsta synderna som de begick. Hon blev död 1833 vilket finns noterat i husförhörsboken men inte i dödbokens register. Kanske var hon illa tåld för alla de försyndelser som hennes vanartiga barn begick. Hennes öde var nog svårare än de flestas på den tiden även om det var en tung tid med stora skatter och dålig lönsamhet för de flesta jordägande bönder.

Dagmar Måntelius