KLOCKHOFFBRÄNNA, VOJMSJÖLANDET Julen stod för dörren. Mor Kristina längtade efter ett underverk som kunde ge julen lite guldkant. Den smidiga kvinnan hade haft en rävsax ute vid en skogsdunge, men den grinade tom varje gång hon kom för att finna ett bytesdjur.

En berättelse förmedlar alltid bilder oavsett innehållet. De bilder som passerat mitt sinne, ska jag försöka att förmedla i en liten berättelse om mor Kristina som levde mellan 1890 och 1939.

Hon bodde i ett kronotorp som heter Klockhoffbränna, i ett stort vildmarksområde, Vojmsjölandet i Vilhelmina socken.

Min faster Elsa som är född 1916, berättade om en händelse inför julen 1925, då hon var nio år. Julen närmade sig, pengarna var ringa i det lilla torpet och mor Kristina vred sina händer i förtvivlan. Hennes man Seth var borta på skogsarbete, då hade hon ansvar för sina föräldrar och tre barn, bördan vilade tung på denna ödemarkskvinna, att ge sina kära det dagliga brödet.

Mor Kristina var händig och smidig i fingrarna, hon snarade skogsfågel och hare med stor skicklighet, det var ett viktigt inslag i kampen att överleva i ett kargt landskap. Men hösten 1925 tycktes fågeln och haren försvunnit från skogen, med besvikelse fick kvinnan återvända från sina snaror, de gapade i sin tomhet.

En kväll när hon lagt sig i sin bädd, kom dystra tankar i hennes sinne, korna stod i sin och den ena kon gav bara ifrån sig små mjölkskvättar, de räckte knappt till barnen. Julen stod för dörren. Mor Kristina längtade efter ett underverk som kunde ge julen lite guldkant. Den smidiga kvinnan hade haft en rävsax ute vid en skogsdunge, men den grinade tom varje gång hon kom för att finna ett bytesdjur.

En tidig morgon tre dagar före jul kom en mager och trött mor Kristina skidande genom skogen, hon var uppgiven och ledsen. Hon åkte förbi en tjärn där hon brukade fiska på sommaren, den låg frusen och snötäckt, men bara strax norr om den så stod rävsaxen och väntade.

Mor Kristina stannade tvärt, hon spanade mot saxen, den lyste röd. Kvinnan dansade på sina skidor, när hon vittjade fällan, där en stor och vacker räv fastnat. Vägen hem till torpet var lätt och behaglig. När hon hade flått räven, så tog hon ett viktigt beslut. Det var kväll, när hon mjölkat så packade hon lite matsäck i en näverkont, gav sina barn en kram och berättade om sin resa till Vilhelmina, de gamla skulle se till barnen medan hon var borta.

Månen lyste över Vallmyren och stänkte skuggor av silver mot Vallmyrkullen, när mor Kristina kom skidande genom landskapet, med ett rävskinn om halsen. Hon hade en resa på fyra och en halv mil framför sig, just denna kväll styrde hon mot Heligfjäll, en och en halv mil bort och där övernattade hon hos en bekant.

Dagen efter stod en lycklig mor i Vilhelmina och tittade på nyvunna slantar i sin hand, det välsignade rävskinnet hade givit henne en rikedom.

När hon packat sin näverkont med risgryn, korv, stearinljus och julklappar till barnen, så var himmelriket strax intill. Resan hem var lätt, fyra och en halv mil åkte kvinnan utan att vila. När hon närmade sig hemmet stannade hon till. Det lyste i det lilla fönstret, där väntade några små på att julen skulle komma.

Nu sitter jag med mina bilder, det är åttiotre år sedan denna händelse utspelade sig, när min farmor Kristina åkte skidor med sin skatt.

Det känns som jag var med denna julkväll 1925, jag hör skratt och glädjen strålar ut genom fönstret, där tusen juleljus lyser.

Mina frågor är många nu i nådens år 2008, var finns glädjen, den glädje som mor Kristina upplevde vid jultid 1925?

Per Ramstedt