I MEDELHAVET NÅGONSTANS MELLAN GREKLAND OCH LIBANON Om min morfar, sjökaptenen John Maurits Perssons, sista dagar. I besättningen fanns det 15 andra svenskar, tre portugiser, en egyptisk radiotelegrafist och ett schweiziskt rödakorsombud.

Under krigsåren led det grekiska folket svår hungersnöd och hjälpsändningar ordnades av bl.a. Röda Korset och ett par svenska fartyg sattes i trafik mellan Haifa och Pireus för transport av livsmedel.

Min morfar, kapten John M. Persson.Foto: Privat Min morfar John M. Persson anställdes som kapten och befälhavare på ett av fartygen - ångaren Stureborg av Landskrona.

Dessa fartyg märktes med röda kors och andra fredstecken för att orörda kunna leverera hjälpsändningar och min morfar och hans besättning kunde under många resor i två års tid hjälpa det lidande grekiska folket.

Men i början av juni 1942, ca 170 sjömil sydväst om Cypern - en klar och vacker morgon enligt den ende överlevande - så torpederades Stureborg av ett italienskt torpedflygplan och den gamla ångaren började sjunka omedelbart.

Här följer den ende överlevandes berättelse - en portugisisk sjöman som låg och sov och som följde med ner i djupet innan han lyckades ta sig upp igen:

"Det var som flera år hade gått innan jag kom upp och där fanns inget fartyg - bara en flotte med kaptenen, en annan portugis, och sju svenskar. Dom hjälper mig upp på flotten. De säger att vi är 170 sjömil från Haifa och bör kunna ta oss dit.

Vi är törstiga efter att ha varit i det salta vattnet, men kaptenen säger att vi bara har 18 liter vatten.

Vi får soppa, en matsked tre gånger om dagen, där finns mat; corned beef, bönor och kex, en gång om dagen äter vi.

Var man får en handfull. Under natten tränger vi oss tillsammans för att hålla oss varma.

19:e juni: Den förste dör - kocken. Vi fann honom död i gryningen. Nio kvar. Vi har uppsvällda tungor och såriga läppar. Vi rullar honom i sjön och gör korstecknet medan kaptenen läser en bön.

20:e juni: Vi ser ett flygplan men det är för långt borta, och vi orkar knappt vinka. Flygaren ser oss inte. Övermaskinisten dör. Vi rullar honom i sjön och gör korstecknet medan kaptenen läser en bön.

21:e juni: Tre till är döda denna morgon - bara fem kvar. Vi har gott om mat nu, men det gör så ont i munnen att vi inte kan äta.

22:e juni: Kaptenen säger att han ser land men jag kan inte se det - jag tror han drömmer. Två till dör. Det är bara tre kvar - kaptenen, min vän Afredo Martinez och jag.

23:e juni: Kommer aldrig dagen? Den kommer, men intet land i sikte - ingenting alls. Kaptenen tappar modet - han bara ligger och säger ingenting. Alfredo är konstig - han har druckit saltvatten.

24:e juni: Afredo är död. Nu är det bara kaptenen och jag kvar. Kaptenen hjälper mig att rulla Alfredo i sjön. Han läser en bön, så vänder han till mig och säger: - Kvittar lika, låt oss dö.

25:e juni. Vi bara driver. Kaptenen ligger där - han rör sig inte, talar inte, bara jämrar sig då och då.

27:e juni: Kaptenen rör sig inte. Han är död. Mina händer är såriga och det gör ont när jag rullar honom i sjön. Jag tänker på orden till Ave Maria men kan inte uttala dem. Natten är förfärligt kall.

28:e juni: Dagbräckning - och land. Jag gnuggar ögonen. Jag kan inte tro att det är land, och att jag har klarat det. Två araber vadar ut och tar mig från flotten. Jag kan inte gå på mina såriga fötter så dom bär mig till en polisstation nära Gaza. Allt jag kan säga är: - Vilken dag är det?"

Bengt Bergh