LISSELÄNGEN, BOCKSBODA I KILSBERGEN, NÄRKE Till torpet Lisselängen i Kilsbergen kom 1886 en sexårig pojke som dräng. Han blev fosterbarn till en Klok Gumma som hjäpte makalösa flickor att föda sina faderlösa barn. Här är hans sons berättelse.

När tar vår livshistoria sin början? Trådar vävs in i varandra, tider läggs till tider och historien tonar bort i ett avlägset skimmer, som vi med hjälp av arkiv och de gamlas röster kan skingra, klarlägga, utforska, levandegöra... Så har jag gjort med denna berättelse. Men var det jag som valde Lisselängen? Det känns snarare som att det var Lisselängen som valde mig. Som ville berätta sin historia. Som ville skänka eftervärlden en inblick i ett levande liv, vars spår så snabbt växer igen, sedan husen bränts ner, marken blivit skjutfält, skidresenärerna susar fram över täckande snöhölje och skogen tar över där en gång hässjorna stod...

När Sven föddes, det var slåttertid om sommaren 1924, blev det drama på liv och död, som så ofta i de avlägsna skogarna. Efterbörden kom inte ut, så Mor höll på att förblöda. Tillslut tog Far ut hästen mitt i natten och körde med järnhjulsvagnen ned till Nora, där han mer eller mindre med våld tvingade med sig en motsträvig doktor, vilken lyckades rädda hustruns liv.

Lisselängen har till stor del handlat om just detta; att rädda liv. Om födelse, och nöd. Om att hitta vägar att gå vidare, och om att ta hand om varandra.

Svens far hämtades från Arbetshuset i Örebro, där barn vars familjer inte kunde försörja dem, togs om hand. Sex år gammal blev han utvald att bli fosterbarn och dräng till ett barnlöst äldre par, som på detta vis ordnade för sin ålderdoms trygghet. Han hade tur, för många av hans olycksbröder och systrar for mycket illa när de utnyttjades som arbetskraft i allt för unga år. Han behandlades väl, men fick arbeta utan lön, och ärvde till sist både Lisselängen och sin egen skuld.

Fostermodern Karolina kom 1868 med sin man Gustav Bäckman till Lisselängen från Nora. Gustav blev mjölnare vid Bocksboda kvarn, men Karolina, även kallad Bäckmansmora, utförde betydligt märkvärdigare dåd än så. Hon var den man kallade på när bergens barn skulle födas, och var Bäckmansmora i huset, då hade man gjort allt man kunde, sades det. Hon hämtade upp lera ur en mosse att gnida på reumatikernas leder, spjälkade ben och drog ut tänder, med en specialgjord tång som maken tillverkat i smedjan.

Det var också till Lisselängen som ogifta unga kvinnor fick komma, som blivit gravida utan att de blivande fäderna tog sitt ansvar. Här fick de bo under havandeskapet och fick förlossning ombesörjd. Karolina, som själv var barnlös, tog hand om barnen tills de funnit lämplig placering, och även om några blev kvar och växte upp, hämtade hon alltså Svens far och dennes syster att bli fosterbarn och inskrivna i testamentet. Tillgångarna, som förutom fastigheten innefattade några djur, sänglinnen och böcker, var mindre än skulden, något som Sven än idag har svårt att förstå. Hur kunde man göra så?

När jag besöker den otillgängliga platsen en solig septemberdag tillsammans med Sven och några vänner, är husgrunderna det enda man kan se av det liv som en gång levdes här. Ur smedja, lagård och stall hörs ej längre några ljud. Men bäcken rinner än, med sitt friska klara vatten som grusåsen skänker. "Bäcken var min vän" säger Sven. "Den fanns alltid där". Föräldrarna hade alltid fullt upp med arbete, så Sven fick i mycket ta hand om sig själv. Storebrodern var mycket äldre, men så fanns där ju Lisa. Lisa växte upp som syskon till Sven, men egentligen var de kusiner. Svens mor hade en syster, som förlovat sig och blivit gravid. Den blivande maken och fadern hann dö innan bröllopet, och hos dennes mor fanns varken nåd eller råd att söka, tvärt om; "Gå ut i sjön" var allt den sörjande kvinnan fick med sig av det förtvivlade besöket. Så kom det sig att hon fick bo hos sin syster och hennes man - Svens familj.

Flickan föddes i Lisselängen men modern dog när hon var 4 år. Då fanns ingen annan råd än att hon fick stanna och bli "fosterbarn". Måhända kunde Svens far Carl ännu minnas hur det var att vara hemlös i denna värld. Strax efter moderns död, föddes Sven, med sin dramatiska entré. Lisa och han gick i Blankhults skola tillsammans, där de liksom många andra omvittnat, fick plågsamt med stryk av en väldig karl till lärare vid namn Hallenberg. För Lisa tog lidandet inte slut med skoltiden. En friare, som både fick hennes hand och köpte Lisselängen för en billig peng, stämde fosterföräldrarna för utebliven lön, trots att de räddat systerdotterns liv och ombesörjt för henne under hela uppväxten - dock utan att ha råd att avlöna det arbete hon liksom alla andra i familjen fick utföra.

Lisa fick fem barn i tät följd och 1959 sålde maken Lisselängen, när torpen lades ned till förmån för skjutfältet. På fjorton år fick han köpesumman femdubblad! Mannen blev rik, men Lisa förlorade kontakten med sin familj, som till sin stora sorg aldrig fick återvända till Lisselängen, och året därpå dog hon vid samma ålder som sin mor, endast 40 år.

50 år senare är en liten plåtskylt det enda som vittnar om att denna plats har varit bebodd och sjudit av känslor, dramatik och vardagsslit. Av födelse, död, och av Liv.

Pernilla Sundin