NÄS SINNESSLÖANSTALT,I SÖDRA DALARNA (AVVECKLADES I SLUTET PÅ 1960-TALET) Jag föddes som oäkting och hamnade på barnhem, jag kom att passera sex olika barnhem innan jag placerades på en sinnesslöanstalt, på helt felaktiga läkarintyg.

Denna glittrande och positiva tid, då det hände så mycket, folkhemmet och välfärden tog ett jättekliv in i framtiden. Vi talar om 1940-talet till 1960-talet, en tid som kan tyckas vara avlägsen, men som i ett större tidsperspektiv, är nutid. Men vi får aldrig glömma att det fanns en baksida, en mörk baksida. Vi måste synliggöra och dokumentera denna mörka del av vår moderna historia, och belysa sanningar som har förtigits och gömts undan.

Jag vill berätta om en glömd och förbisedd grupp människor i vårt samhälle. Jag var bara ett av de många gömda och glömda barnen i Sverige vid den här tiden. Många var vi barn som fick våra liv "utraderade" på helt felaktiga läkarintyg, trots att vi var normalbegåvade. I mitt läkarintyg står bl.a. att läsa: "Otvivelaktigt efterbliven". Vi placerades (Min plats i historien), på olika sinnesslöanstalter (tidigare idiotanstalter), lite varstans i vårt avlånga land. Vi barn utsattes för fruktansvärda kränkningar och övergrepp. Det existerar inget språk som kan förmedla den fruktan och ångest som vi (jag) ständigt fick leva med på anstalten.

Turen var trots allt på min sida, efter sju år så blev jag "upptäckt" och så småningom friskskriven. Men faktum kvarstår, sju år är en hel barndom. Jag "kom undan" med en ärrad barnasjäl och en svår ångest som har varit min ständige följeslagare genom livet. De flesta av de feldiagnostiserade och "utraderade" barnen blev kvar på de olika sinnesslöanstalterna, de blev för alltid tysta. Mörkertalet är säkert väldigt stort av förståliga skäl, hur stort och hur många de var, den sanningen lär vi aldrig få vetskap om. Vistas man för många år i en sådan destruktiv miljö, som en sinnesslöanstalt kunde erbjuda vid den tiden (1940-1960), där varken tal eller vanlig social gemenskap förekom, så blev hjärnan understimulerad och den normala utvecklingen avstannade.

Jag har forskat och läst mycket i faktaböcker och läkartidningar från den aktuella tiden. Läkarnas hållning till samhällets mest skyddslösa barn speglar en arrogans och ett repressivt tänkande som går utanpå det mesta. "Min grupp" är näst intill okänd, därför att vi gömdes undan och de flesta blev för evigt tysta. Jag har förstått att de allra flesta medborgarna i vårt land inte har en aning om den här tiden och vad som försiggick på de olika sinnesslöanstalterna.

Ute i bygderna visste man, och i folkmun hette det att "där borta ligger en idiotanstalt", mer visste man inte. Sinnesslöanstalterna var en sluten värld, där ingen hade insyn. Det känns angeläget, och det finns skäl att sprida kunskapen om de gömda och glömda barnen i Sverige. Ska dessa decennier från 1900-talets mitt ihågkommas och minnas av det svenska folket, så måste vi belysa allt som hörde den tiden till.

Ulf Westerblad