ROSENGÅRD OCH MÖLLEVÅNGEN Jag tänkte berätta lite hur jag har flytt ifrån mina känslor på många olika sätt. Jag har självmedicinerat mig tidigare och har sökt efter ett lugn, för att min hjärna har alltid gått på högvarv på grund av min adhd.

Som barn hade jag flykten i godis för att jag fick det av mina föräldrar så fort de inte kunde handskas med mig. De trodde att det var rätt sätt men ack så fel de hade. Det var bara en snabb lösning för stunden men det är klart att jag köpte det, vilket barn hade inte gjort det.

När jag kom i kontakt med spel för första gången så var jag nog 7 år. Jag följde gärna med min pappa på travbanan Jägersro för i den miljön mådde jag bra, där hände så mycket hela tiden och det är så min hjärna fungerar, mycket huller om buller - I like. Man fick slåss om uppmärksamheten så det var ju självklart att jag följde med. För vi var ju dock fyra barn i familjen.

Där gav min pappa mig ett par femmor så att jag fick spela på hästarna, en vinnare och en plats som det så fint heter. Vi satt på Jägersro restaurang så att de både
kunde spela och supa, som jag kallar det.
Sen när min pappa och hans gräsliga bror vann mycket pengar så bar det i väg med taxi till en krog i Malmö. Där åt vi och de drack sig ännu fullare än vad de redan var.

Stackars lilla mig fick ha enarmade banditen som barnvakt. Det är en typ av spelautomat som det fanns på den tiden. Usch det låter som jag är jättegammal. Men där satt jag gladeligen och stoppa ner kronor och vann en hel del. Jag kan höra det som om det var i dag, när det rasslade till i automaten och kronorna kom ner i metallbehållaren. Glad blev jag så klart, jag fick ju kick på kick redan då.

Jag fick även följa med mycket på bingo med min farbror och pappa. På den tiden fick jag spela även om jag bara var 11år. Jag kommer speciellt ihåg när det var nattinatti, då fick vi gratis räkmackor och det var ju populärt.

Jag förstår inte hur vuxna tänkte på den tiden men det är klart man kan inte se om man inte tillåter sig att känna känslor. Jag hade ingen moders- eller fadersgestalt att se upp till. Så jag gjorde vad jag trodde var rätt för det var det enda jag visste.

När jag sedan blev vuxen och fick barn så började mitt spelberoende ta fart. Jag spelade bingo så fort jag fick chansen. Jag kunde vakna på morgonen och bara tänka på att jag skulle gå och spela bingo. Det var ett helt sjukt beteende. Jag kunde lägga flera tusen där men när jag skulle handla mat och kläder så var det röda lappar som gällde. Jag har gjort många dumma saker när det gäller pengar till spel men det vill jag inte gå närmare in på för det kan skada mer än vad det gör nytta. Jag gick in på en dagtidsbehandling så att jag kunde vara med barnen på kvällen.

Jag gick inte ut hela efterbehandlingen utan tog ett återfall. Som varade i två år. Under de två åren så drog jag på mig ett nytt beroende och det var starka värktabletter och insomningstabletter, ca 12 per dag. Jag kände att jag hade förlorat kontrollen så jag bad om hjälp på beroendecentrum och där fick jag hjälp med nedtrappning ca ett halvår. Abstinensen var fruktansvärd jag hade värk i alla muskler i hela kroppen och vill aldrig känna så igen. Tabletterna och bingospelet har jag varit befriad från nu ett antal år. Min sista behandling var i oktober 2007. Det handlade om min mat jag åt, som om jag var rädd att maten skulle försvinna och godiset skall vi inte snacka om.

Det var gränslöst, samma gränslöshet som det var med tabletterna och spelet. Men den här gången kändes behandlingen som om jag inte hade något val, annars så hade jag ätit ihjäl mig. Jag har också kommit underfund med att det är sockret och maten som är min huvuddrog. För det är när jag har blivit större och större som min självkänsla och självförtroende har blivit svagt, det så kallade jaget. Just nu när jag skriver detta så har jag inte ätit något godis på 4 månader. Det är så häftigt för det har aldrig hänt i mitt 40 åriga liv.

Vem är då den viktigaste personen för mig. Det är jag så klart. Men det var inte så självklart då men det är det nu. För jag jobbar med mig själv varje dag och säger bland annat att jag är värd ett bra liv. Idag vet jag vem jag är: en kärleksfull person och mamma.

Nu går jag regelbundet på möten i olika gemenskaper som OA (overeater) och NA (anonyma narkomaner), tacka gud att det finns, för utan dem hade det blivit mig övermäktigt. Jag går även på efterbehandling varannan tisdag. Men i dag har jag ett val och ett mycket bättre liv utan tabletter, spel, hetsätning och socker.

Lillemor Karlsson