FRÅN LANDSKRONA TILL SÖDERMANLAND Min första "långresa", från Skåne till Södermanland med ångtåg och buss.

Resenären, drygt 60 år senare Om jag har förstått det rätt, så åldras jag enligt alla vetenskapliga rön fullt normalt, det vill säga, jag har redan glömt vad som hände idag på förmiddagen, men jag minns alldeles tydligt sån´t som jag var med om för 50 - 60 år sedan.

På den tiden var resande ett stort äventyr - inte som nu då nästan alla ungar varit runt i halva världen innan dom ens har lagt bort blöjorna. Och att flyga - det var något helt otänkbart för vanligt folk. Inte ens bilen var vedertagen som transportmedel - nej för korta sträckor var det cykel som gällde och för längre resor blev det tåg.

Fortfarande minns jag min allra första riktigt långa resa. Jag hade fyllt sju år i mars och jag skulle börja i Småskoleseminariets övningsskola på hösten. Morsan hade två veckors lagstadgad semester från sitt jobb hos Emil Emonds konfektionsfabrik och den tiden skulle vi tillbringa hos moster Jetta - mormors yngsta syster. Hon bodde tillsammans med sin man Emil i ett litet skogstorp några kilometer från stora vägen mellan Nyköping och Bettna och bara 15 minuters promenad från sjön Långhalsen.

Det var verkligen lång dags färd för att komma till resmålet. Redan mycket tidigt på morgonen gick första tåget från Landskrona station. Tre trävagnar med en liten öppen plattform i båda ändarna, dragna av ett stånkande ånglok. En vagn var avsedd för resande i första och andra klass och de andra två var för tredjeklasspassagerare. Själv hade vi valt det senare alternativet som var avsevärt billigare än "lyxvagnen". Ofta hade tredjeklassvagnarna träbänkar, men med lite tur så kunde man få plats i någon nyare vagn med stoppade säten. I ena änden på vagnen fanns den obligatoriska vattenkaraffen. Av algbildningen på glaset att döma så hade vattnet rest länge - kanske var det rent av original från vagnens byggår - ja för ingen drack väl någonsin av det.

Första tågbytet var redan i Billeberga och sedan följde ett otal av- och påstigningar under resans gång. Tågsätten såg ungefär likadana ut fast vagnarna som rullade längs södra stambanan var väl kanske av lite modernare snitt än lokaltågens. I början var det naturligtvis spännande, men efter några timmar blev det mest tröttsamt, och då hade vi väl knappt en passerat Smålandsgränsen.
Det var inte förrän vi hade passerat Norrköping som det blev riktigt spännande igen.

När vi åkte förbi den brant stupande kanten vid Getå, då kröp tåget fram så sakta så man tyckte att det stod stilla. Det var på just den här platsen som den värsta tågolyckan någonsin hade skett, och visst kändes det bra när vi hade kommit förbi olycksplatsen. Nu var resmålet också nära, fast tåget skulle ju stanna till på ännu en rad småstationer som dom gjorde på den tiden. Slutstationen med tåget var Nyköping och efter det var det bara en dryg timmes bussfärd kvar.

Det fanns bara en enda buss som trafikerade linjen Nyköping ? Bettna; Karlssons Busstrafik. Det var en gammal gul-röd historia med lång motorhuv och kanske plats för ett tjugotal passagerare.
Bussens ägare, Gunnar Karlsson, var också dess förare. En pratglad skåning i förskingringen som redan kände till vilka vi var och varthän vi var på väg.

Jodå, han kände Emil väl, båda satt i fattigvårdsnämnden i kommunen och eftersom det tydligtvis inte fanns så många fattiga där så gick den mesta tiden åt att prata om annat. Karlsson stannade bussen vid avfartsvägen ner mot Kristinelund, som torpet hette, och där stod redan Emil och Jetta och väntade med hästskjutsen.

Torpet var inte stort, men morsan och jag fick ett eget rum på loftet. Emil och Jetta ägde lite skog och mycket lite odlad mark och vall. Dom hade två kor, ett par grisar och några höns och en folkilsken tupp som trodde att han var vakthund. De två korna mjölkades för hand och varje dag åkte Emil med kannorna på hästskjutsen ut till mjölkabordet vid stora vägen, och det är klart man hängde med. Det fanns väl inte så mycket sysselsättning för en sjuåring. Emil lärde mig spela 500, men när jag slog honom i varje giv så tröttnade han ganska snart.

Som tur var fanns det ett par gårdar i närheten och där bodde också några barn.Örsta hette en liten gård nästan ända nere vid sjön Långhalsen. Där bodde Farbror Bertil och tant Signe och deras pojke Bernt som också var sju år. Bernt hade också en syster, men hon var så liten så jag tror inte att hon hade fått något namn än.

Jag tillbringade många timmar på Örsta och jag fick också åka ut med farbror Bertils eka och meta abborrar. Ett stycke upp genom skogen låg den andra granngården Örstanäs. Den var betydligt större, hade en jättestor lagård med minst femtio kor. Där fanns också en traktor, något som småställena varken hade behov av eller råd med. Där bodde också två flickor, båda ungefär i min egen ålder.

I rummet intill vårt på Kristinelunds loft bodde också en flicka. Hon hette Maud, var uppskattningsvis i femtonårsåldern och sommarbarn från Stockholm. Jetta brukade alltid ha ett barn från Stockholm boende hos sig på sommaren. Det var ett åtagande som hade följt med hennes uppdrag som traktens lottakårschef. Jetta och Emil hade inga egna barn och skall jag vara uppriktig så tror jag inte att dom skulle bli världens bästa föräldrar.

Maud blev trots åldersskillnaden en riktigt god vän. Hon följde med på allt som jag företog mig och Jetta retades med att kalla henne för min fästmö. Visst - Maud var en riktigt söt liten tjej - men med tanke på åldern så skulle jag nog föredra Örstanäsarens Elin. Ja och i det fallet spelade säkert traktorn en viss roll.

Den sista kvällen före vår långa resa hem, passerade en grupp ungdomar förbi Kristinelund. De sjöng och skrattade och berättade att dom skulle slå läger nere vi sjön. Dom tillhörde något politiskt ungdomsförbund, vilket har jag glömt men dom bjöd oss frikostigt att delta i deras lägerbål på kvällen och det tyckte vi var en fin avslutning på semestern. Bernt, Maud, Elin och jag själv satt i en liten grupp och lyssnade när någon föreslog att vi också skulle sjunga. Redan på den tiden hade jag en viss dragning till det sceniska och jag antog genast utmaningen och klämde i med "Jag e en liten gåsapåg från Skåne".

Efteråt kallade en av lägerdeltagarna på Maud. Han tyckte i för sig att jag sjöng hyfsat, men ingen hade förstått ett ord och han ville bara veta om jag möjligen var zigenare! Det var sista gången jag sjöng i offentliga sammanhang. Nu föredrar jag att prata!

Lasse Sjöberg