ÖSTERSJÖN, STOCKHOLM På 70-talet hade oljekrisen uppstått. Problem för Stormakten. Kejsarens nya kläder hade visat sig vara ännu en saga. Det började bli dags att övertyga Europa om att inte hjälpa det andra stora landet.

Det hade krävts mycket planering, de avgörande personerna hade övertalats eller placerats ut på rätt poster. Personlighetstesterna hade genomförts utan att deltagarna känt till det. Riksdagsledamöter, militär personal, t.o.m. vissa forskare. Tiden hade kommit. Det var dags att gå från ord och teorier - till handling.

Oljekrisen hade blottlagt ett stort problem. Men det blev också uppenbart att den tidigare stora fienden skulle kunna bli omättligt rik, kanske t.o.m. ännu rikare än Stormakten Nr 1 - och det fick ju absolut inte hända.

Ett fattigt land, en tidigare stormakt satt på enorma naturtillgångar i form av olja och gas - och hade därmed skrämmande förutsättningar att kunna överta rollen som Stormakt Nr 1. Det fick bara inte hända.

Man hade gått igenom backupplanerna, ifall det skulle bli fel så skulle militären beordras iväg på villospår så att annan personal skulle kunna ta sig undan. Eventuella bevis som skulle dyka upp längs vägen skulle givetvis gömmas undan eller helt försvinna. Men klart det skulle lyckas. Projektet måste lyckas. Ingenting skulle gå så långt som att tvingas pensionera en alltför egenvillig och omutbar statsminister.

Projektet skulle bara handla om att försena utvecklingen så mycket som möjligt för det fattiga landet som höll på att bli stormakt igen. Splittra och erövra. Befolkningar i många länder skulle bli så irriterade att de inte skulle vilja hjälpa det stora fattiga landet överhuvudtaget, varken i form av bistånd eller i form av att köpa produkter/tjänster därifrån. Fattigdomen i det stora landet, den tidigare stormakten - skulle bestå många år extra.

När väl projektet satts i verket, så började det så bra - massmedia hade gått igång precis som beräknat. Ilskan bland befolkningen hade följt efter. Ilskan hade spridit sig till andra länder i regionen, folk kände avsky inför allt som det stora fattiga landet hade att komma med. Ledarna visste inte hur de skulle reagera inför anklagelserna, eftersom de var helt oskyldiga. Det landets ledare hade slösat sin energi på att forska i ämnet för att säkerställa att ingen marinkapten hade seglat iväg bara för att säga hej till nån gullig flickvän...

Energin slösades på det, istället för att bygga upp den egna statens ekonomi, känslan av hatet/föraktet från andra länder gjorde att man inte satsade lika hårt på att kämpa upp den egna ekonomin. Istället hade det skapats en slags missbrukarekonomi, ett ögonblick då skammen skapats utifrån, ur ingenting, rånarligor dök upp för att råna staten. Kaos hade skapats. Riksdagskarriärer hade skapats och coachats fram mot att alltid visa trohet mot rätt stormakt. Militärkarriärer hade skapats ur att aldrig ifrågasätta den ursprungliga teorin.

Sen var det dags igen. Den stora stormakten lyckades byta ut vissa politiker till "fel" politiker, såna som var trötta på att skämmas, utan istället ville skapa nåt större för framtiden, för sin befolknings framtid - inte bara sin egen. Ekonomin började tuffa på, hjulen började snurra snabbare och snabbare. Samtidigt så var det omöjligt för världsekonomin att ingripa, eftersom oljan och gasen behövdes.

Dock så blev det på nytt ett problem när den återigen begynnande stormakten började tala om att skapa ett nytt maktcentra, ett nytt OPEC - men för gasproducenter. En annan fruktad nation hade visat intresse för konceptet, och det var nödvändigt för vissa att skapa ett tillräckligt kaos, ett tillräckligt sidospår för att åtminstone kraftigt försena alla sådana planer. En invasion av en granne ansågs vara rimlig för att hejda de ekonomiska planerna, planerna på den nya "Gasproducentlandsgruppen".

Dock visade det sig vara svårare än först beräknat, återigen uppstod ett slags "kejsaren utan kläder"-fenomen - en situation då fler och fler vid misslyckandet vågade kritisera. Skulderna och underskotten blev enorma till följd av de militära kostnaderna, ekonomin började gå sämre och sämre, eftersom den militära planen inte gick att avsluta så snabbt som ursprungligen planerat, så gick oljepriserna upp i taket... En sponsor var dock jättenöjd med resultatet. En oljenation som blev ofantligt rik på krisen, på de skyhöga oljepriserna. Nationen som hade stöttat klanen kring presidenten i Stormakten Nr 1. Oljenationen som hade kunnat gå ur samarbetsorganisationen, och sälja oljan till ett rimligt pris - om de hade velat.

Patrik La