HAMNOMRÅDET I ARVIKA  Om en mötesplats för uppmuntran av lokalt berättande.

Flanerade längs Kyrkvikens strand i skymningstid och beundrade de brandgula nyanserna av dagens sista ljus som lyste upp himlavalvet i väster.

Över stad och land sänkte sig en vilsam tystnad som fond till den vackra solnedgången. I mitt sällskap på Sågudden strosade en hundägare och ett tätt omslingrat par mellan de gamla trähusen och kulturbyggnaderna.

Stannade upp en stund i eftertanke och lät blicken sakta vandra över viken, bort mot de blånande höjderna och in över stadens siluetter. Men där var något som inte stämde i det välkända panoramat. Vajande rökpelare och ett ovanligt ljussken uppenbarade sig bakom magasinen i hamnen. Nu tog nyfikenheten över och jag sträckte ut stegen längs järnvägsspåret i stadsparken. I höjd med hamnmagasinet kunde jag se en handfull fyrbåk brinna på det stora flacka hamnområdet. Människor strömmade till från alla väderstreck och ett mjukt sorl blandades med knastrandet från de stora eldarna.

Gick in i den växande gemenskapen och möttes av varma leenden och hälsningar från unga och gamla. En kvinna berättade att detta var en ny mötesplats för nya dialoger, berättande och stärkande gemenskap mellan bygdens invånare.

Där var välkända ansikten från offentlighetens ljus. Där fanns engagerade ungdomar i alla åldrar och klädstilar. Där fanns folk från Glava och Klässbol, från Gunnarskog och Jössefors. Och där fanns hemvändare från olika delar av vårt avlånga land.

Vid elden i centrum av området berättades om de fyra alternativen i varje väderstreck. Vi fick veta att den norra elden sköttes av en samling berättare och traditionsbärare som valt att förvalta den stolta lokala historiken.

I öster hade eldvakten samlat en grupp runt ett samtal om konsten att skapa forum där delaktighet, respekt och glädje lockar fram vår berättarglädje och lyssnarlusta.

Ordfördelaren vid den södra eldens flammande sken, inspirerade sin församling till att dela sina berättelser om hur vår gemensamma framtid skulle kunna se ut på denna lilla del av moder jord.

Och i väster fördes stillsamma samtal mellan unga och gamla om existentiella frågor och deras alltmer växande plats i vår vardag och världsbild.

Att vandra omkring, stanna till en stund och dela små och stora berättelser med nya och gamla vänner skapade en stark upplevelse av att något nytt och vackert höll på att ske inom ramen för en ny, spirande och varm gemenskap.

Plötsligt befann jag mig sittandes på sängkanten - lätt yrvaken och smått frånvarande. De angenäma upplevelserna från kvällens besök i hamnområdet visade sig härstamma från drömmarnas värld.

Men drömmen var så stark att den levde vidare i veckor, månader och år, tills den en kväll envist signalerade att den var avsedd att delas med flera. Att den kanske rent av är en del i en större dröm...

Classe Waltin