GRUNDSJÖ I BODUMS SOCKEN Historien om en 5-årings upplevelser från några höstmånader 1935. Från en liten skogsby i väglöst land sändes jag till sjukstugan långt bort från familjen.

En dag på hösten 1935 kom Syster Stina till byn för att ta prover på alla i byn. Vi blev penslade i halsen med en bomullstuss. Efter någon vecka kom åter syster Stina för att meddela vilka som skulle sändas till sjukstugan. Det ville sig så att jag var den förste i familjen som skulle sändas till Epidemisjukstugan i Ramsele.

En förvinterkväll följde mamma Jenny mej till Leanders där jag placerades i en släde tillsammans med andra bybor. Efter sex kilometers slädfärd till Svanabyn blev vi inpackade i en hög svart bil för fortsatt färd till Ramsele. Det var den första bil jag sett men hela resan sov jag och vaknade med att personalen på sjukstugan höll på att klä av mig för nattvila.

Morronen började med tvättning och gurgling med något grönt äckligt medel vilket var mindre angenämt. Att inte få kläder så att man fick vara uppe utan skulle ligga till sängs, möjligen smyga sig till fönstret och titta ut. Det enda intressanta var när en slaktare kom förbi med sin lilla lastbil med slaktade djurkroppar på flaket.

Efter en tid kom samma bil som jag åkt med nu på väg till Högsjö och Veda i Ådalen. Med i den fanns mamma och mina syskon, förutom Naima 2,5 år som pappa fick ta ansvar för hemma liksom skötsel av ladugård med alla djur, förutom mjölkning som Jenny Adamsson från byn kom och gjorde.

Men så en morron kom personalen som bestod av en Föreståndarinna och en sköterska in med kläder, vi skulle få vara uppe. Jag fick på mig byxor, jacka och tofflor. Det första jag gjorde var att springa ut i snön utanför ytterdörren men vistelsen blev kortvarig. Sköterskan kom springande ut efter mig jag fick vackert hålla mig inne.

Sjukstugan var indelad så att manliga avdelningen låg på bottenvåningen och kvinnliga en trappa upp. Bland de intagna var min kusin Bror Danielsson född 1926, de övriga var betydligt äldre. Bland de unga på kvinnliga avdelningen fans Lajla och Britt-Mari födda 1926 respektive 1933, samt Barbro född 1930. Den enda kontakt jag fick med dem var att Barbro och jag kunde sitta och prata nån stund i trappan.

Men det förekom ingen organiserad lek eller aktivitet för oss barn. Det enda jag hade att leka med var vikta pappersflygplan som de äldre försåg mig med. En speciell händelse var mitt första besök på toaletten ute i korridoren, den bestod av stolen och en vattenbehållare uppe på väggen med en kedja som man drog i för spolning.

Jag som aldrig sett en toalett tidigare blev förskräckt när vattnet störtade ner och nästan fyllde hela toaletten. En dag när jag kom ut i korridoren stod en dörr på glänt så jag slank in i ett sotigt svart pannrum, där stod en kille och jobbade med något på pannan. Till min förvåning blev han skräckslagen, han trodde nog att jag skulle smitta honom med difteri.

Men i verkligheten var alla vi där intagna helt friska, så varför hade vi hamnat där? En morgon strax innan vi skulle åka hem upptäckte sköterskan att jag fått vattkoppor. På så vis blev jag kvar på ett i stort sett tomt sjukhus i ca två veckor till.

Men så blev det även min tur att lämna sjukhuset. Vid ankomsten till Svanabyn mötte pappa mej med häst och släde i ett vintrigt och snörikt landskap.

Så var familjen åter samlad inför julfirandet efter en händelserik höst med många nya upplevelser som vi aldrig kommer att glömma.

Ragnvald Jonsson