ÖSTRA FRÖLUNDA Efter att ha bott i Lund i 26 år återvände jag för fem år sedan till min barndomsby Östra Frölunda. Nu bor jag här omgiven av mina rötter både i form av människor och platser.
Jag föddes för nästan 60 år sedan i den lilla byn Östra Frölunda. Den ligger i Västergötland, men nästan på gränsen till både Småland och Halland. Frölunda finns omnämnt i skrift redan på 1300-talet och under svensk-danska krigen fanns här en fästning, Kindahus, som tillsammans med Örestens fästning utgjorde gränsskydd mot danskarna. Vid Kindahus fästning utkämpades på 1300-talet många strider mot danskarna som försökte ta sig in i Sverige via Ätran som rinner precis bredvid fästningen.
Efter realskolan flyttade jag till Borås och så småningom Lund, där jag läste på Universitetet. Efter att ha arbetat med att utveckla och verkställa psykiatrireformen i Lund, gick jag in i den berömda "väggen". Efter lång sjukskrivning och flera försök att återgå i arbete tvingades jag inse att det aldrig skulle gå. Under alla år hade jag behållit min nära vänskap med Ingela som jag en gång i tiden gick i realskolan med. Nu 2003 ringde jag henne en tisdagskväll och berättade att jag hade bestämt mig för att flytta "hem" igen. Kunde hon hjälpa mig att hitta ett hus att hyra? Ingela hade flyttat tillbaks till sitt föräldrahem och arbetade nu som distriktssköterska i Östra Frölunda.
Morgonen efter mitt samtal var den första som ringde henne på mottagningen en man, Per, som tillsammans med sin familj äger många hus i och utanför byn. Ingela frågade honom om han hade "en röd liten stuga nära landsvägen" ledig - vilket var vad jag hade önskat mig. Ja, sa han men jag har ett par presumtiva hyresgäster. Men då sa Ingela, att detta var en speciell person, nämligen Robert Nilssons dotter (min far och farfar, arbetade på denne mans gård en gång i tiden) - Är det det, då får hon det, sa Per.
På lördagen var jag här och skrev kontrakt och först efteråt kom jag på att huset har precis samma arkitektur som mitt barndomshem i andra ändan av byn. Det förklarar kanske varför jag kände mig så otroligt hemma från första stund. Tyvärr dog båda mina föräldrar under 1990-talet och nu när jag flyttade hem blev saknaden efter dom mycket tydligare än den varit i Lund. Men på kyrkogården ligger dom begravda. Alla släktens gravar kan jag se när jag står vid mina föräldrars grav.
Jag har hela tiden känt mig varmt välkommen tillbaka till min bygd och har bl.a. engagerat mig i hembygdsföreningen. Hembygdsstugan, Hulkeshult, är ett hus från 1700-talet, som ligger på sin ursprungliga plats (vilket hembygdsstugor sällan gör). Där finns ingen el och inget vatten men en otrolig frid. För mig har huset en alldeles speciell betydelse eftersom min mamma föddes och växte upp i ett torp inte långt därifrån och ofta var hos "tanterna i Hulkeshult" och när jag är i huset kan jag se min mamma som liten flicka och minnas hennes berättelser.
Hennes far var gift för tredje gången med min mormor. Hans båda tidigare äktenskap var barnlösa och han var 70 år när han gifte sig med mormor, så inte trodde väl vare sig han eller mormor (som var 36 år) att det skulle "bli nå't", men på fyra år fick de tre flickor.
I hembygdsföreningens regi driver jag tillsammans med Åke Erlandsson en studiecirkel i "Gamla Frölundafoton och deras berättelser". Fantastiska foton och fantastiska berättelser får vi fram under våra cirkelträffar som förutom en fast kärna på åtta personer, är öppen för vem som helst att besöka med gamla bilder och berättelser. Cirkeln är tänkt att utmynna i en utställning till våren.
Åke E och jag skriver också en byatidning "Träskoposten", där vi både tar upp aktuella händelser i byn och gamla företeelser eller berättelser.
När jag flyttade hem trodde jag att jag inte längre skulle ha så stor nytta av den kunskap och erfarenhet jag skaffat mig i Lund, men nu känner jag det som att jag är en "hel människa", där både min barndoms praktiska kunskaper och mina förvärvade intellektuella kunskaper får plats samtidigt som min kreativa sida får stort utrymme. Men förutsättningen för allt detta är den rekreation jag får genom skogen och naturen. Här finns verkligen SKOG. Jag kan gå in i skogen och komma ut tre dagar senare, utan att ha sett en människa under tiden. Där finns den livsluft jag numera måste andas nästan dagligen för att fungera utan stressymtom.
När jag går här och njuter av att vara hemma tänker jag ofta på de människor som måste fly sina hemländer och kanske aldrig kan vända tillbaka. Nu när jag bor i min hemby igen känner jag hur oerhört svårt det måste vara att för alltid vara skild från sin barndomstrakt. Vi tar gärna emot nysvenskar i Frölunda, och hoppas att dom skall trivas här. Men så hemma som för mig kan det ju aldrig bli. Och först nu förstår jag hur oerhört viktigt det är att ha en plats på jorden som är HEMMA, och för mig är det Östra Frölunda.
Carin Mathiasson
Laddar...
SVT Play
