MALMBANAN, KIRUNA-NARVIK Jag tappade greppet och gled ner mot spåret. Skaren var så hård. Jag hörde hur tåget obönhörligt närmade sig. Tågtutan ekade genom skärningen. Jag kände hur det skälvde till i rälsen. Barry räddade mig från en säker död under ett tåg, med risk för sitt eget liv.

När jag var 7-8 år bodde vi efter järnvägen i en banvaktstuga intill Kopparåsens station vid Malmbanan mellan Kiruna och Narvik.

En fin vårdag tog vi en tur på skidor, min mors kusin Barry, 15-17 år gammal, min moster, morbror och jag.

På väg hem, tog vi genvägen och skidade mellan järnvägsspåren. Det rasslade väldigt så vi hörde inte malmtåget som närmade sig bakifrån. Speciellt högt rasslade skidorna mot den isiga skaren när vi skidade in i en skärning, som är en bergtunnel utan tak.

När vi upptäckte att tåget signalerade bakom oss, var tåget inte många meter från oss. Vi klättrade upp på var sin sida om spåret i den hårda skaren som lutade ner mot spåret, i skärningen. Just då tappade jag greppet med skidorna och gled tillbaka ner på spåret. Barry släpper från motsatta sidan, åker ner, griper tag i mig och kastar oss åt sidan från spåret. Tåget passerar precis efter att Barry kastat ikull oss. Bakdelen av hans skida körs över av loket!!

Det är nu över 50 år sedan och jag har tackat Barry för alla dessa år han skänkte mig , med risk för sitt eget.

Barry lever ännu och jag tycker han borde belönas med en fin tapperhetsmedalj.

Jim Nordström