|
|
Gulli Johansson fick 11 år förstörda av medicinernas biverkningar.
Foto: SVT
|
Medicinerna tog 11 år från Gulli
Publicerad 24 september 2008 - 20:00
Uppdaterad 3 februari 2009 - 10:42
|
Från nybliven, aktiv pensionär till hjälplös och sängliggande med demensdiagnos. Gulli Johansson fick nära elva år förstörda - av biverkningar från sina mediciner. Nu försöker hon lägga pussel över alla år som berövats henne. DET SISTA Gulli tydligt minns är en färd i ambulanshelikopter, sommaren 1996. Hon hade fått ett epileptiskt anfall under en utflykt och började en resa genom sjukvården som till sist skulle ge henne en plats på ett demensboende. Efter den stora epilepsiattacken testade neurologerna, som är specialiserade på hjärnan och kroppens nerver, flera olika mediciner och bestämde sig till sist för medicinen Ergenyl Retard. EFFEKTEN BLEV inte så god som läkarna hoppades utan Gulli Johansson fortsatte att få epileptiska anfall. Dosen ökades då och Gulli blev gradvis allt sämre - hon gick ned i vikt, blev glömsk och deprimerad. Gulli Johansson skickas mellan neurologerna, som behandlar epilepsin, och läkarna på vårdcentralen, som behandlade hennes andra krämpor. TRE ÅR EFTER det första anfallet, 1999, bestämde sig neurologerna för en ny medicin: Lamictal. Och Gullis tillstånd förvärrades nu snabbt. Glömskan tilltog, hon blev aggressiv, kunde inte laga mat, hon ramlade och hon blev trött. För familjen stod Gulli inte längre att känna igen. - Nej, det är inte min mamma, tänkte hennes dotter Kerstin Jönsson. NU HADE SEX år plötsligt gått. Epilepsianfallen hade försvunnit, men på bekostnad av Gullis övriga tillstånd. Neurologerna bedömde att Gulli var så dålig att en demensutredning föreslogs. - Eftersom läkarna pratade om demensproblem och skickade henne på undersökningar så trodde man ju fortfarande på dem, berättar dottern Kerstin. Utredningen gav svaret: Gulli Johansson har demens. Och efter det letade ingen efter någon annan förklaring. Det blev mer mediciner och till sist togs hon in på en demensavdelning där hon blev vad dottern Kerstin kallar ett "kolli". - Man hade ju ingen kontakt med den där kroppen som satt där och stirrade rakt fram, säger hon. PÅ DEMENSBOENDET hann fyra år av Gullis liv försvinna i ett töcken. Till slut blev hon så dålig att hon inte orkade ta sin medicin - och det blev hennes räddning.

Kestin Jönsson, dotter till Gulli.
När alla trodde hennes sista dagar i livet var räknade sade Gulli Johansson plötslig till personalen en morgon "att nu vill jag gå upp". Då hade hon varit utan medicinen i fem dagar. Sen plockade hon upp luren och ringde dottern Kerstin som blev helt ställd. - Min mamma ringer alltså och pratar med mig och vi för ett normalt samtal - och jag har alltså inte pratat med henne sedan 2003. FÖRST FÖRSTOD ingen sambandet, men när Gulli började ta sin medicin igen och återigen blev dålig reagerade vårdpersonalen. - Det var nåt man bara kände på sig tror jag, att det var nåt konstigt med medicinerna, berättar vårdbiträdet Maud Beijer. Läkaren tillkallades och medicinerna togs bort. I Gulli Johanssons journal framgår hur förvånad läkaren blev: "Remarkabelt piggare", "för längre, helt sammanhängande samtal", "uppger att de sista 7-10 åren är borta". FÖR GULLI JOHANSSON tog livet en ny vändning. Idag läser hon böcker som aldrig förr och försöker pussla samman alla år som gått förlorade. - Jag fick fråga om allt mellan himmel och jord för att få lite kött på benen. Jag vet inte vad jag tänkte egentligen, det kändes självklart att jag ska vara jag. Mycket är förstås ändå oåterkalleligt förlorat. Hon har missat flera år av sina barnbarns liv och hon har förlorat kontakten med människor i sin omgivning - människor som upplevt en massa bekymmer för hennes skull. - Det önskar jag ingen människa, säger hon. Reporter: Marja Grill, Stockholm.
Rättelse om Gullis journaler |
I reportaget om Gulli slog vi fast en uppgift om hennes journaler - en uppgift visade sig inte stämma. Här är den korrekta informationen. PÅ GULLIS VÅRDCENTRAL misstänkte läkarna att det kunde vara läkemedelsbiverkningar som orsakade de demensliknande symtomen, och vid flera tillfällen noterades detta i journalerna. Hon hänvisades att själv prata med sin neurolog på sjukhuset där hon fått medicinen. Och inget hände. I reportaget säger vi att journalerna inte lämnade vårdcentralen. Men - visar det sig - vid ett tillfälle skickades faktiskt en journalanteckning från vårdcentralen till neurologen. I DEN FÖRESLÅS att hon "diskuterar eventuell medicinjustering". Hos neurologen går det dock inte att finna denna journalanteckning. Uppdrag granskning beklagar den felaktiga uppgiften. Text: Peter Bagge |