Marcus Birros krönika

Vi brukade sitta gömda i hennes garderob och hålla varandras händer i mörkret. Vi gick i tredje klass på Tretjärnsskolan och på skoldiscot hade jag med mig den enda skivan jag tyckte om. Profit med Ebba Grön. Det blev ingen omedelbar succé på dansgolvet...

Linda blev kär i Robban istället. Han hade haft med sig en skiva med Duran Duran...

Jag tror delar av vår fascination/fasa/kärlek/hat för eller emot dansband har sitt ursprung i den första skoldansen. De blinkande lamporna. Den tafatta dansen. Den innerliga längtan efter att få dansa tryckare. Aldrig är man väl så himmelskt förälskad som när man är elva år och vågar dansa tätt intill någon trots skräcken att falla ihop i en meningslös hög kött där på golvet.

Medvetet eller inte. Vi vill tillbaka till den där första kärleken, när våra fötter trampade vatten på det där första dansgolvet i skolans mögelskadade gymnastikhall och man kunde krypa bakom en plint och tungkyssas lite...

Promenaden hem sedan! Som en stjärnbildsvandring, som en mycket lätt flykt bort från allt världsligt.

Jag är gammal gothare. Jag är uppväxt med musik framförd av grönskimrande, svettiga och drogade män i solglasögon och slokhatt. Jag är en man av tolvsträngande gitarrer och obegripligt tillkrånglade texter skriva i maniskt amfetaminrus.

Dansbandskampen blir därför som en avgiftning.

Här finns bara leende, vackra och hälsosamma människor med en förkärlek för trivsamma melodier. Och så finns ju Black Ingvars. Gitarristen Magnus Tengby hörde i början av nittiotalet av sig till Ulf Lundell och föreslog lite mer gitarrer på hans skivor. Lundell nappade och bjöd upp Tengby som fick spela in skivor och turnera med Lundell. Något av den där järnviljan finns kvar i det läderklädda terrorbandet från Göteborg. Det är svårt att inte tycka om dem.

Jag har haft många fina stunder på dansgolv genom livet. Under nittiotalet seglade jag ut som en packad Finlandsfärja varje gång Magasinet spelade någon gammal fin gammal Thåström-låt. Nu är jag äldre och nyktrare. Jag nöjer mig med att se Dansbandskampen med ett vemodigt leende. Nu hoppas jag att någon eller några vågar sig på en smörig ballad med tio tusen ton stråkar.

Kommentera krönikan och diskutera programmet

Marcus Birro, poet och författare

• Tweet